En mamma kämpar för livet i efterkrigens Sarajevo. Hon kämpar med att skapa normalitet för sin dotter som föddes i slutet av kriget och får spendera sin barndom i ett särgat land. Som framtaget i den svenska titeln är såren och tiden aspekter som lyfts fram. Viljan att tro på hoppet om att tiden läker alla sår, och sorgen att inte få upprättelse eller erkännande för sina sår av ett samhälle, en värld som går vidare när man själv inte kan. Ett Jens Lekman citat dyker upp i huvudet på mig; what's broken can allways be fixed, what's fixed will allways be broken.
Det finns mycket bra film från Balkan, mycket bra film från Bosnien och Hercegovina. Tyvärr är det en av alla de länder som aldrig får komma fram i bruset av filmer från USA, Storbritannien (ja ni kan nog fylla i resten själva). Därför är jag så otroligt glad över att man trodde på denna film och lyfte fram den på olika filmfestivaler runt om i Europa, att den dessutom är regisserad och skriven av en ung kvinna är ju så klart ett normkritiskt plus. Den här filmen, förutom att komma från ett ofta åsidosatt land (i alla fall då det handlar om kultur, inte lika mycket då det handlar om att hitta framsidobilder till fred och konfliktböcker) handlar om en politisk fråga som det råder otrolig tystnadskultur kring; våld mot kvinnor i krig. Den ger ett ansikte, en röst till de miljontals kvinnor i världen som "går vidare" varje dag. På den svenska dvdupplagan står det "En omtumlande ... krigsskildring". Jag skulle säga att det är en livsskildring, för vissa tar kriget inte slut utan blir en del av livet ofrivilligt och odramatiskt.
Mycket sevärd, men se den helst inte själv, tömning av känslor och intryck kan behövas.
Betyg: +4/5
/Selle
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar