Tyrannosaur (2011)

All around me are familiar faces, worn out places, worn out faces. The tears are are filling up their glasses, no expressions. Hide my head, I want to drown my sorrow, no tomorrow. It´s a very very mad world, bad world, sad world.

Så känns det efter denna filmen och man orkar liksom inte mer. Därför är känslan att det är en dålig film. Men sen sitter den där, och man tänker på historien lite då och då och kommer fram till att skildringen av denna misär är smått fantastisk.

Jospeh är en stor man, stor i orden och stor i växten. Men ganska liten inombords. Det hela börjar med att han blir kickad från sin lokala pub, projicerar ilskan på sin enda relation - sin hund - genom att sparka ihjäl den. Gissa om han ångrar sig när ilskan gått ur kroppen! Han är en otroligt ensam, arbetslös man i Leeds, ett samhälle på upplösning. Det är totalt söndertrasat bestående av människor vars enda känslor får lov att vara smärta, skuld, ånger och ilska. Joseph går in i Hannahs second hand butik som hon driver i kyrkans regi. Han är astaskig och hon tröstar honom in the name of god. Här håller jag på att gå under i soffan...
Men så utvecklas filmen, och Hannah. Hon har det nämligen inte så häftigt själv trots att hon bor i den finare delen av Leeds. Det växer fram något mellan Joseph och Hannah som varken är kärlek eller vänskap, det är något annat som jag inte kunde sätta ord på efter filmen. Nu, en vecka senare, tror jag att de bara försökte ta sig ur varandras ensamhet och det är good enough i en stad som Leeds i ett land som England.

Jag trodde så mycket om filmen under filmen, trodde att jag visste vad det skulle bli för film. Och så raseras mina fördomar gång på gång. Jag älskar det. Detta är verkligen ingen ljus film, och ändå blir det så bra.

Betyg: 4-/5

/Helle