Pappa: Igen?
Rrrrremake! Så klart tycker mamma att om någon ska få ta över efter Robert Redford så ska det vara Leonardo DiCaprio medan pappa bara mest tycker att världen nog går under snart när allt från mode till film endast omarbetas i cyklar. Men sen är ju de av "den äldre generationen"... jobbigt när man sett den utsvängda byxans uppgång och fall, si så där fyra gånger.
Hur som; Gatsby - 2013!
Historien är som de bästa ska vara; en berättelse om kärlek, längtan, ont och gott. Vi har vår berättare, ni vet karaktären som är med hela tiden som en del av tapeten, vi har vår hjälte och vår uttråkade och lätt hysteriska hjältinna i snyggkläder. Sen låter vi Baz Luhrman färgsätta och vips är här en storslagen bioupplevelse. För det får man i alla fall med säkerhet; en upplevelse.
Nick är en ung man som efter universitetet prövar lyckan i New York, New York. Staden kokar av liv och hopp. Som granne får han mystiske Gatsby och över sundet sin vackra kusin Daisy. När han flyttar in i början av sommaren har han ingen aning om att hans, till synes, nyckfulla flytt egentligen är regisserad och att han snart kommer att spela en stor roll i ett kärleksmöte och mycket sorg.
Alltså Leo bär filmen, det bara är så! Det är snyggt, men jag tappar lite av känslan i och med alla extravaganta effekter. Jag gillar porträtten av dekadensen och hur den försöker spegla sig i vår nutid, för att vi riktigt ska förstå, men jag hade önskat mer tragedi och smärta... sån är jag. Det blev lite milt för mig, lite som Carry Mulligan som jag helt enkelt inte faller för. Men sen är ju hennes rollfigur jävligt feg och det stör mig.
Betyg: 3/5
/Selle
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar