Jag har sparat denna filmen länge och förväntningarna har därför växt. Filmen uppfyllde inte det jag trodde den skulle göra, för min fantasi är inte som Ruben Östlunds. Jag kan inte konkretisera verkligheten på ett sådant självklart sätt som denne observant kan. Men varning, detta är en rejält obehaglig film på flera sätt. Dessutom baserat på verkliga händelser.
Början är magnifik. Två svenska, vita killar på ett köpcentrum. Det är svårt att höra vad de pratar om, men det rör sig om pengar. Ett gäng svarta killar kommer upp till dem och ber om mobilen. Det är fruktansvärt plågsamt att se hur de två killarna blir rädda och samtidigt nyfikna på vad gänget, som vill titta på deras mobiler, vill. En i gänget påstår att det är hans brorsas mobil som blivit stulen. Samtidigt avgår tåget från Malmö till Göteborg och vi hälsas väkomna på en trevlig resa av SJ.
Mobilscenen upprepar sig i en sportaffär där tre andra svenska, vita killar råkar ut för samma sak och blir mer eller mindre tvingade att följa med för att leta reda på denna "brorsa", vars mobil blivit stulen. Och vi får följa med ett gäng rädda barn, allihop livrädda för vad de gör och vad de råkar ut för. När en pojkes förälder i slutet tar saken i egna händer och läxar upp en av de svarta killarna på öppen gata i Göteborg, reagerar en kvinna och säger åt honom att sluta. Hon säger att han är ett barn, och invandrare, och alltid i underläge. Men sen är det tyst, det nämns varken förr eller senare, men hon är ett alibi. Nu är det sagt och uttalat att det finns en orsak till att dessa barn gör som de gör. För de som vill kalla detta manuset rasistiskt skulle nog Ruben Östlund mena att du tycker det för att den väcker din egen inneboende rasism. Så, du får inte se den här filmen om du tänker använda den för att ge utlopp för din inneboende rasism. Du måste tänka efter. Annars kan du välja en annan film!
Filmen håller uppmärksamheten hela vägen. Och indianerna med panflöjt. Så vackra. Det är så stilistisk tjustigt att hela filmen är som ett konstverk. Och slutet - en mellanstadietjej med gigantiska öronringar dansar afrikanskt och en pojke spelar klarinett framför sin klass. För att ta oss tillbaka till att hela historien handlat om barn.
Mobilscenen upprepar sig i en sportaffär där tre andra svenska, vita killar råkar ut för samma sak och blir mer eller mindre tvingade att följa med för att leta reda på denna "brorsa", vars mobil blivit stulen. Och vi får följa med ett gäng rädda barn, allihop livrädda för vad de gör och vad de råkar ut för. När en pojkes förälder i slutet tar saken i egna händer och läxar upp en av de svarta killarna på öppen gata i Göteborg, reagerar en kvinna och säger åt honom att sluta. Hon säger att han är ett barn, och invandrare, och alltid i underläge. Men sen är det tyst, det nämns varken förr eller senare, men hon är ett alibi. Nu är det sagt och uttalat att det finns en orsak till att dessa barn gör som de gör. För de som vill kalla detta manuset rasistiskt skulle nog Ruben Östlund mena att du tycker det för att den väcker din egen inneboende rasism. Så, du får inte se den här filmen om du tänker använda den för att ge utlopp för din inneboende rasism. Du måste tänka efter. Annars kan du välja en annan film!
Filmen håller uppmärksamheten hela vägen. Och indianerna med panflöjt. Så vackra. Det är så stilistisk tjustigt att hela filmen är som ett konstverk. Och slutet - en mellanstadietjej med gigantiska öronringar dansar afrikanskt och en pojke spelar klarinett framför sin klass. För att ta oss tillbaka till att hela historien handlat om barn.
Betyg: 4-/5
/Helle
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar