torsdagen den 24:e oktober 2013

Philadelphia (1993)

Jag är en sucker, jag är såld redan från första ackorden på Bruce Springsteens gitarr. Precis som förutspått sitter jag sedan där, två timmar senare, och bölar som ett barn på mitt vardagsrumsgolv. Det var länge sedan jag såg den här filmen för första gången, då ett barn utan så mycket kunskap eller personlig förankring i den politiska fråga filmen behandlar. Och visst är världen något större än den var 1993, men fortfarande varje dag kränks, diskrimineras, förföljs och mördas människor på grund av att de inte får vara de de är. Så jag grät inte bara för Andrew, jag grät för oss alla. 

Andrew Becker är en framgångsrik ung advokat på en av Philadelphias största byråer. Han är mycket uppskattad av sin ledning och ges gång på gång förtroende att ta sig an stora och betydelsefulla mål. Men Andrews privata liv är skört, där finns en älskad partner och en stöttande familj, men där finns också timmar på sjukhus för att hålla den allt mer aggressiva AIDS-sjukdomen i schakt. Då privatlivet långsamt sipprar ut i arbetslivet och Andrew sparkas utan förvarning, ger han sig ut på en resa för att kräva rättvisa.

Detta är en film om respekt, kärlek och normens ofattbara rädsla. Trots många år på nacken är frågan inte på något sätt daterad. Jag uppskattar även att regissören valt att visa på en bred mångfald av människor i filmen utifrån etnicitet och kön och hur han ständigt för tankarna till medborgarrättsrörelsen och drar en parallell mellan kamperna. Självklart paketerat som en Hollywoodfilm, obs!

Betyg: 4/5
/Selle

tisdagen den 28:e maj 2013

Life of Pi/Berättelsen om Pi (2012)

Pi är en ung pojke som med sin bror och föräldrar växer upp på sin pappas zoo i franska Indien. När landet blir mer och mer ostabilt bestämmer sig familjen för att flytta till Kanada. Med sina djur åker de båt över Stilla havet och det är här den unga Pi sätts på prov av naturen och av Gud som han innerligt tror på och bär med sig i olika former. Det är på denna resa som hans liv får sig en extraordinär historia som han, decennier senare, berättar för en författare över en middag.

Jag blev mycket rörd av denna vackra film. Den har inte fått de bästa av recensionerna och trots att jag inte läst boken har jag en förståelse för att manuset inte riktigt lever upp till bokens storhet. En del av berättelsen kändes ihopklippt och ibland malplacerad i sin dramaturgi, men ändå är detta en mycket bra och vacker film.

Ang Lee är en regissör som det går att lita på. Hans öga för detalj och sina karaktärer ger tittaren en upplevelse och känsla, varje gång. Slutet skulle jag kunna önska var tydligare i sin poäng och början var en något för lång inledning till mitten. Att ta sig an denna berättelse var en utmaning, det kan jag förstå, men visst levererar han. Specialeffekterna sitter där de ska, de hjälper filmen att berätta utan att ta ifrån historien. Skådespelarna är mycket bra och jag lämnas allt annat än oberörd.

Betyg: 4/5
/Selle

The Great Gatsby (2013)

Jag: Oh, om nån månad har Den store Gatsby premiär! 
Pappa: Igen? 

Rrrrremake! Så klart tycker mamma att om någon ska få ta över efter Robert Redford så ska det vara Leonardo DiCaprio medan pappa bara mest tycker att världen nog går under snart när allt från mode till film endast omarbetas i cyklar. Men sen är ju de av "den äldre generationen"... jobbigt när man sett den utsvängda byxans uppgång och fall, si så där fyra gånger.

Hur som; Gatsby - 2013!

Historien är som de bästa ska vara; en berättelse om kärlek, längtan, ont och gott. Vi har vår berättare, ni vet karaktären som är med hela tiden som en del av tapeten, vi har vår hjälte och vår uttråkade och lätt hysteriska hjältinna i snyggkläder. Sen låter vi Baz Luhrman färgsätta och vips är här en storslagen bioupplevelse. För det får man i alla fall med säkerhet; en upplevelse.

Nick är en ung man som efter universitetet prövar lyckan i New York, New York. Staden kokar av liv och hopp. Som granne får han mystiske Gatsby och över sundet sin vackra kusin Daisy. När han flyttar in i början av sommaren har han ingen aning om att hans, till synes, nyckfulla flytt egentligen är regisserad och att han snart kommer att spela en stor roll i ett kärleksmöte och mycket sorg.

Alltså Leo bär filmen, det bara är så! Det är snyggt, men jag tappar lite av känslan i och med alla extravaganta effekter. Jag gillar porträtten av dekadensen och hur den försöker spegla sig i vår nutid, för att vi riktigt ska förstå, men jag hade önskat mer tragedi och smärta... sån är jag. Det blev lite milt för mig, lite som Carry Mulligan som jag helt enkelt inte faller för. Men sen är ju hennes rollfigur jävligt feg och det stör mig.

Betyg: 3/5
/Selle


Extremely loud and incredibly close (2011)

En ung pojke förlorar sin pappa när tvillingtornen faller den 11 september 2001 i New York. Han förlorar en förälder och en älskad vän. Oskar är en speciell ung pojke, rädd för världen men stadig i sitt underbara intellekt. Pappan ansträngde sig mycket för att genom lekar och upptäcktsfärder för Oskar att öppna upp sig gentemot världen. Kort efter pappans död hittar Oskar en ledtråd till en skattjakt som pappan lämnat efter sig. På jakt efter svaret på gåtan ger han sig ensam ut i storstadsdjungeln och finner mycket mer än han hoppats på. Där ute finns ensamma människor, lyckliga människor och förtvivlade människor. Alla de är hans ledtrådar och hans väg mot ett sista farväl av pappan.

Jag tyckte mycket om denna film. Jag förstår att den är baserad på en bok och tänker mig att boken är bättre, för så brukar det vara, men filmen bär ändå sig själv. Den är originell i sina karaktärer och skådespeleriet är underbart. Pojken som spelar Oskar Schell berör på djupet och jag kan inte annat än rekommendera att ni tar en regnig dag och myser ner er i denna lyckliga, sorgsna och underbara historia.

Betyg: 4/5
/Selle

söndagen den 5:e maj 2013

A place beyod the pines (2012)

Alltså ingen har väl kunnat undgå att Ryan Gosling länge varit en pärla i mitt halsband. Så när jag hörde att regissören som debuterade med att vägleda Ryan och Michelle Williams genom Blue Valentine  skulle släppa en ny film och att även denna skulle ha Ryan i en av huvudrollerna kände jag ju mest bara liksom; JA. 

Detta är en bra film, men Ryan börjar bli lite skavd på ytan vilket får mig seriöst att tänka att någon lurats och egentligen sålt mig en plastpärla jag haft runt halsen alla dessa år.

Filmen är uppdelad i tre. Den första biten handlar om en motorcykelförare som får reda på att en tjej han legat med fött hans barn och för att försörja det börjar han råna banker. Den andra biten handlar om en polis som bor i samma stad som den ovannämnde och är i samma ålder och har ett lika gammalt barn. Den tredje handlar om deras barn, 15 år senare.

Filmen är lång. Bildspråket fantastiskt vacker. Storyn något seg och ointressant. Filmen är klart sevärd, en sådan där slö och kanske regnig söndag.

Om Ryan då, varför är jag besviken? Alltså jag gillade Ryan för att han vågade ta intressanta projekt. Idag känns det mest som att han tar projekt där han får visa upp sina muskler och ha samma plågsamma ansiktsuttryck... se ovan.

Betyg: 3/5
/Selle

måndagen den 15:e april 2013

This is 40 (2012)


Se den inte!

Knocked Up/På Smällen kunde jag ändå tycka var ganska kul men detta. Big no no. Och det kanske hörs på beskrivningen "nu ska vi se hur det gick för paret som var biroller i Knocked Up". Hur som, Pete och Debbie ska fylla 40 och hanterar detta på olika sätt. De har två döttrar och Pete har ett skivbolag och Debbie en klädbutik. Hela familjens problem uppkommer i samband med att 40-års dagen närmar sig för Pete och Debbie. Liksom teamat i filmen ska väl vara igenkännigsfaktor, det är där vi ska fastna. Men det gör i alla fall inte jag, jag är i och för sig inte 40, men personen i min närhet är det, och kände heller inte igen sig. Igenkänningsfaktorn går nämligen inte djupare än till personlig tränare, köp av racercykel och suktan efter ungdomlig fägring och ork. Det blir ju platt och ointressant och tråkigt, precis som allting är när man inte får mer personlighet.
Lena Dunhamn (Girls) har en liten roll och jag längtar mer till när hon gör en film om 40-something än att se en minut till av detta.

Betyg: 1+/5
/Helle

tisdagen den 26:e mars 2013

Dans La Maison/Bakom Stängda Dörrar (2012)

Frrrrrrrrranskt! Igen. Ja, för att det är så underbart.
Germain är lärare på ett gymnasium där eleverna bär uniformer (och så fick regissören sagt sitt om det) och får en ny klass för året. Han ber dem skriva en uppsats om helgen och bland allt skräp sticker en person ut - Claude. Claude har gjort sig vän med Raphe för att kunna komma bakom dörrarna till hans normala medelklassfamilj. "Fortsättning följer" läser Germain på slutet. Germain själv lever i ett förhållande med en gallerist med karriärsproblem. Han har alltid velat ha ett barn att kunna lära upp, men aldrig fått något.

Med Germains hjälp om hur man skriver en historia utforskar Claude den normala medelklassfamiljen genom Raphe. "Det måste finnas ett hinder i historien!" "Du måste utveckla karaktärerna mer!" säger Germain. Det gör Claude och till slut vet vi inte vad som är verklighet och fantasi.

En film om hur ett begär kan förstöra en starka relationer. Om hur man i besattheten av att veta mer om någon annans liv, glömmer bort att involveras i sitt eget. Om hur lätt det normala återgår till det normala. En film om den hårfina balansen mellan fantasi och verklighet

Se den! Merveilleux.

Betyg: 4/5
/Helle