torsdag 24 oktober 2013

Philadelphia (1993)

Jag är en sucker, jag är såld redan från första ackorden på Bruce Springsteens gitarr. Precis som förutspått sitter jag sedan där, två timmar senare, och bölar som ett barn på mitt vardagsrumsgolv. Det var länge sedan jag såg den här filmen för första gången, då ett barn utan så mycket kunskap eller personlig förankring i den politiska fråga filmen behandlar. Och visst är världen något större än den var 1993, men fortfarande varje dag kränks, diskrimineras, förföljs och mördas människor på grund av att de inte får vara de de är. Så jag grät inte bara för Andrew, jag grät för oss alla. 

Andrew Becker är en framgångsrik ung advokat på en av Philadelphias största byråer. Han är mycket uppskattad av sin ledning och ges gång på gång förtroende att ta sig an stora och betydelsefulla mål. Men Andrews privata liv är skört, där finns en älskad partner och en stöttande familj, men där finns också timmar på sjukhus för att hålla den allt mer aggressiva AIDS-sjukdomen i schakt. Då privatlivet långsamt sipprar ut i arbetslivet och Andrew sparkas utan förvarning, ger han sig ut på en resa för att kräva rättvisa.

Detta är en film om respekt, kärlek och normens ofattbara rädsla. Trots många år på nacken är frågan inte på något sätt daterad. Jag uppskattar även att regissören valt att visa på en bred mångfald av människor i filmen utifrån etnicitet och kön och hur han ständigt för tankarna till medborgarrättsrörelsen och drar en parallell mellan kamperna. Självklart paketerat som en Hollywoodfilm, obs!

Betyg: 4/5
/Selle

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar