Spoiler alert; innan du läser, se denna först!
Lite mindre än 10 år har gått sedan Sarah Conner fått veta sanningen om mänsklighetens sköra framtid. Hon har fött sin son, John, som redan som mycket liten tränats av sin mamma för att bli en krigare, i ständig väntan på att maskinerna ska återvända. Men det är som är sanning för Sarah är galenskap för andra och Sarah blir tillslut omhändertagen och fängslad på ett mentalsjukhus. I början av filmen befinner vi oss återigen på en parkeringsplats där en naken, människolik individ reser sig ur skuggan. Denna maskin är mer avancerad och skickad för att slutföra det som den tidigare terminatorn misslyckades med att göra. Med denna gång är det inte Sarah Conner som är målet, utan John som lever helt oskyddad i världen, som vilken pojke som helst. Men än en gång har hans framtida jag skickat en beskyddare, en beskyddare av stål.
Det var mycket länge sedan jag såg de båda första terminatorfilmerna kort inpå varandra. Jag kan inte låta bli att fascineras över hur extremt mycket som hände med filmskapandet under 80-talet. Uppenbarligen hade James Cameron en tanke på två terminatorer redan inför den första filmen, men det fanns inte teknologi för att skapa en terminator av flytande metall på den tiden. Det är svårt att idag titta på den första filmen och inte störa sig på den dåliga kompositionen. Men den andra filmen, trots att den är över 20 år gammal, håller fortfarande. Förutom att den är mer tekniskt avancerad så tycker jag att rollkaraktärerna är mycket mer utvecklade och intressanta. Sarah Conners naivitet i den första filmen övergår i en plågsam överlevnadskamp och terminatorn som är till utseendet lik den från första filmen, ges en förmåga att lära sig och förstå känslor. Dessutom köper jag Robert Patrick så grymt mycket mer som bad guy!
Detta är filmhistoria, har du inte sett den undrar jag vad fan du väntar på?
Betyg: 5/5
/Selle
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar