Jacks bror Tom är död, han har varit död i ett år och i ett år har Jack sörjt och kommit ingenvart. För hans vän Iris är detta ett tecken på att ett ingripande är på sin plats. Hon skickar honom till sin pappas stuga på en liten ö, för att vara med sig själv och sina tankar. Men när Jack anländer finns där andra som också behöver vara ensamma med sina tankar, och en tequilaflaska. Iris syster Hannah har precis kommit ut ur ett sju år långt förhållande och hon och Jack möts, i förtvivlan och i fyllan. Detta möte kommer att sätta igång en hel härva av händelser som förenar och splittrar.
Det är en tunn linje som denna film balanserar på. Detta är en dialogfilm med väldigt få karaktärer, händelserna är begränsade till några få dagar och ambitionen är att börja ur ett tillstånd av sorg och trasighet och slänga in nästan osmaklig humor och händelseutveckling. Men den klarar sig, denna lilla trapetsdansare och jag är berörd och lycklig när jag lämnar biosalongen. För jag gillar när det blir lite konstigt och jag är glad att filmskaparen låter det vara så, ifrågasätter vad vi anser är ok utan att släta över. Det konstiga blir en självklarhet för att jag inte kan komma på varför det skulle vara konstigt och det gör mig lycklig.
Dessutom är det stor höstfaktor på denna, krispiga morgnar och gula löv.
Betyg: 4/5
/Selle
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar