Jag kom på varför jag tycker så mycket om franska filmer. I franska filmer är allt stort, även små saker. Men varken överdrivet eller konstlat, bara grandiost. Jag har alltid haft ett gott öga till Guillaume Cantet, mest för att han är lik en person jag varit kär i tidigare i mitt liv, och jag har därför förväntningar på det han gör.
Denna film handlar om en grupp vänner bestående av tjejer och killar som hänger samman på ett ganska naturligt sätt. Ni vet, det där gänget man alltid önskar att man haft. Men detta är inget präktigt, hysteriskt amerikanskt vängäng utan barn eller personligheter, detta är på riktigt. En kille i gruppen, Ludo, hamnar på sjukhus efter att, stenhög, ha kört på motorcykel genom Paris. Han är verkligen illa däran. Resten av gänget väljer ändå att åka på sin årliga semesterresa till ett hus utanför Bordeaux.
Denna gången blir det inte som förr. Jag vet inte om det beror på att alla är sköra efter Ludos olycka eller om de blir äldre och inser att det liv de lever inte är det liv de vill leva. Gamla groll dras upp, nya känsloyttringar får lov att ta plats vilket rubbar hela balansen i hur det en gång varit när de var unga och allt var öppet och kravlöst.
Jag tänker inte gå in på de olika karaktärerna, du får se filmen istället. Två och en halv timme relationsdrama, och inte tråkigt en enda gång. Enda minus är att vissa scener är helt tanga ur sitt sammanhang och att det tar lång tid att introducera alla karaktärer, men det vävs ändå ihop mycket fint. Det märks att Guillaume Cantet har humor och att han ser saker för vad de verkligen är. Dessutom består timmarna av sjukt bra musik, med besvikelsen att inget är franskt förstås.
Betyg: 4/5
/Helle
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar