Woody Allens minst ångestskapande film. Någonsin, dristar jag mig till att påstå.
Filmen handlar om manusförfattaren Gil från Hollywood som kommer till Paris tillsammans med sin fästmö och hennes föräldrar. Gil har en dröm om att bli författare på riktigt, en novellskrivande konstnärssjäl. 1920-talet med the Fizgeralds, Hemingway, Dalí och Cole Porter var de gyllene åren enligt Gil. Av en slump, och ganska mycket mod, hamnar mitt i inspirationens källa. Gil börjar ta promenader varje kväll och ju närmare färdigställandet av sin novell han kommer, desto längre ifrån sin fästmö hamnar han. Woody Allen tar i filmen upp dilemmat; vilket årtionde är egentligen det mest gyllene. Och, kommer vi någonsin vara nöjda med den tid vi faktiskt lever i?
Jag lämnades med ett starkt lyckorus efter filmen! Jag gick ut på Stockholm gator och upplevelsen att jag befann mig i en annan tid hade befästs. Precis vad man behöver för att lätta upp en skitdag. Sevärd också på bra dagar.
Betyg: 4/5
/Helle
Jag skulle inte säga att detta är den minst ångestskapande Allenfilmen. Då har du missat många av de slapsticksartade filmer han gjorde innan Annie Hall, som Bananas, Sjusovaren och Love and death.
SvaraRaderaDu har en poäng!
SvaraRaderaJag tänkte faktiskt inte ens på dom när jag skrev det, kanske för att jag tycker att han började göra film "på riktigt" i samband med Annie Hall. Det som var innan ser jag mest som tester och lite hop-plock från hans standup-karriär. Bara att han gjorde filmer som till exempel Bananas får man ju lite ångest av...