Detta är relationsdramatik, inget mer inget mindre. Det är en berättelse om en grupp privilegierade personer som finner sig fångna i det lilla trygga, om medelklassfamiljer i förortens Conneticut år 1973. Deras törst efter ett liv som inte kommer paketerat som designerprylar till vardagsrummet eller med instruktioner från en damtidning, är mycket påtaglig. Då världen runt omkring dem är allt annat än trygg, i Kalla krigets grepp, gör de vad de kan för att bryta tristessen, för att känna att de lever.
Varje ruta i denna film är både vacker och äcklig. Varje människa i denna film är både vacker och äcklig. Den fantastiska scenografin ställs i kontrast till människans självdestruktiva val. De dysfunktionella familjerna väcker känslor och det hela är ibland som en bilkrasch. Man vill titta bort, men kan inte. Sekundärskammen är tillfälligt stor.
Jag tycker mycket om Ang Lee, ni vet Brokeback Mountain, Lust, Caution, Förnuft och Känsla. Just "känsla" är något Lee kan ta fram i alla sina karaktärer, det bräckliga, det äckliga, det dysfunktionella och samtidigt det oändligt vackra. Hans filmer väcker ambivalensen om vår egen mänskliga tillvaro och hur vi ständigt slåss mellan att släppa taget innanför bröstkorgen och bara känna och att hålla uppe "fasaden" av rätt och fel som ingen riktigt vet vem som skapade.
Se den. Och titta inte bort.
Betyg: 4/5
/Selle
Fotnot: Sekundärskam; känslan av skam som infinner sig i kroppen då man skäms för någon som skämmer ut sig på tv. "The Office" är ett typexemplar på detta, eller "The bachelor".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar