Melancholia (2011)

Denna har länge funnits med på listan "måste ses", det har till och med planerats biobesök som sen ställts in. Men så igår kväll på Hemmakväll runt hörnet stod jag och Helle där med "Melancholia" i ena handen och "Beginners" i den andra och kände att trots att det är jobb dagen efter och trots att den förstnämnda är över två timmar lång, vore allt annat att nöja sig.

Filmen kretsar kring en väldigt sluten grupp människor där huvudrollerna gestaltar två systrar, uppvuxna i (vad man kan tyda) en väldigt dysfunktionell familj. Den första halvan av filmen fokuserar på Justine och hennes spektakulära bröllopsfest. Snabbt inser man att allt inte är som det ska. De till en början kärleksfulla relationerna familjemedlemmar emellan visar sig vara en fasad som döljer något som aldrig uttalas. Andra halvan av filmen fokuserar på Claire, den äldre systern. För att inte avslöja för mycket handlar denna halvan mycket om hennes roll som storasyster, mamma och fru och att hålla uppe en fasad även genom sin egen rädsla.

En klart och tydligt sevärd film. Att påstå att den lämnar en hoppfull eller det minsta optimistisk skulle vara att ljuga, men sen beror det också på hur man värderar sin optimism. Ibland kan ju skildringar av ångest lätta ens egen, och den här filmen växlar just mellan individens egna helvete och ett större perspektiv i vilket vi alla är sköra och dödliga. Tydligt ser man von Trier i varje ruta, om än i en lite annorlunda förpackning.

Det som kan upplevas frustrerande är just det outtalade, att mycket lämnas till egen tolkning. Jag tyckte dock inte att detta störde, utan var fascinerande. Von Trier har byggt upp sina karaktärer så att man vet precis hur de är, vad de känner och lider utav... fast utan att få det bekräftat. Klart sevärd, om än melankolisk.

Betyg: 4/5
/Selle

Fotnot: Bli inte avskräckta av de första tio minuterna där von Trier ger sig på en bildkomposition á la Kubricks "2001: A Space Odyssey" (1968) eller Terrence Malicks (fruktansvärt dåliga) "The Tree of Life" (2011). Här kan man istället titta på de fina bilderna och föra samtal i låg ton. Dessutom vill jag slå slag för von Triers flört med den fantastiska tavlan av John Everett Millais; Detail of Ophelia (1851 - 1852).