Match Point (2005)

Detta är den Woody Allen-film jag hört mest gott om från alla typer av människor. Speciellt killar. Kanske beror det på att poängen i filmen är väldigt tydlig och och väldigt tilltalande för många. Kanske för att det är en thriller. Kanske på grund av Scarlett Johansons roll Nola.

Den före detta professionell tennisspelaren Chris försörjer sig numera på att undervisa i tennis. För London överklassvärld förstås. Chris är fast besluten på att komma in i denna värld av Ralph Laurenkläder och middagar med fördrink i salongen.  Han är duktig, får vänner och lyckas charma Tom, ett självgott rikemansbarn som faktiskt tar in Chris i sin värld. Chris presenteras för Toms syster Chloe som av okänd anledning faller som en fura för honom. För Chris visar inte mycket känslor.Vem är han? Var kommer han ifrån? Vad tänker han på? Tom i sin tur spenderar sin tid med Nola, en snygg och lite uttråkad amerikanska. När Chris och Nola (vem kan spela en förförerska som Scarlett?) möter varandra, som två utsvultna katter som stryker medhårs för egen vinning, blir inget som det någonsin har varit.

Woody Allen byter sitt kära New York mot ett elegant London, sin traditionella jazz mot våldsam och passionerad opera. Opera, tennis, spänning, passion. Tennisen ja, det är huvudrollen i denna film. Ni vet, hur bollen kan hamna precis på nätet och för en millisekund står tiden still innan bollen studsar över eller faller tillbaka. Antingen vinner du eller så förlorar du. En sak är säker, sista scenen i Match Point, glömmer du aldrig.Ni vet väl nu att jag älskar Woody Allen, och detta är inte en klassisk Woody Allen film. För lite neuros och för mycket spänning.

Betyg: 4-/5

/Helle