onsdag 15 februari 2012

Silence of the lambs/När lammen tystnar (1991)



Kommer det någonsin mer att göras en film av den här kalibern? När lammen tystnar är en film jag önskar att jag själv skrivit manus till. Smart och spännande. Allt är på plats och alla karaktärer är väl utvecklade. Man kan inte ens säga att det är för hemskt eller äckligt, för det händer sådana här saker i vår värld. Ibland googlar jag till och med scenen där agent Starling träffar Lecter - hur hennes person och nyfikenhet skiner igenom hennes professionella sida är obetalbar. Och hur snabbt ett tränat psykotiskt öga ser det.

Jag ska snabbt gå igenom handlingen för att det ska bli begripligt.
Buffalo Bill, en personlighetsstörd seriemördare som kidnappar, svälter och flår sina unga kvinnliga offer jagas av FBI. Agent Clarice Starling får i uppdrag att träffa Hannibal Lecter, en psykiater, och också en enormt farlig psykopat och seriemördare som sitter inspärrad. FBI tänker sig att hjälp från någon som vet hur en seriemördare tänker, kan vara bra och agent Starling, som är på sin väg upp i FBI, får uppdraget utan vetskapen att hon ska locka fram information. Det blir en kamp mot klockan eftersom Buffalo Bill just har kidnappat senatorns dotter. Hannibal Lecter samarbetar nämligen bara om han får något i gengäld.

När lammen tystnar är ingen film man sätter på en kväll när man är ensam, samtidigt pratar med någon eller kanske surfar. Nej, själva innehållet kräver total uppmärksamhet, och förtjänar det. Redan första scenen är legendarisk. Den börjar som om det vore en skräckfilm, dvs. att någon strax skulle springa fram ur en buske med en kniv i högsta hugg. Men det händer inte, bara känslan av att det kan hända när som helst dröjer sig kvar. Man får aldrig vila som tittare, aldrig se bort eller ha kudden för klistrad framför ansiktet – snart kanske något stort händer. Och till slut sker det, scener som etsar sig fast längst fram på näthinnan. Och troligen behöver det där stora hända för att man ska kunna slappna av en stund.
Som i de flesta filmer som är något att ha, är det inte är det äckligaste eller mest magstarka som ska få för stor plats. Det är det lilla vi vill åt, det är konstrasterna som väcker oss. En totalt förvirrad, nästan identitetslös liten figur som smyger omkring  i sitt skitiga hus fullt utrustad med lasersikte och mörkerbelysning, ja då är den absoluta höjdpunkten här. När man får tycka synd om, vara rädd för och hata samtidigt.  

Det har kommit två filmer till med Hannibal Lecter, som Jodie Foster har haft den äran att hålla sig borta från. Anthony Hopkins däremot har fläkt ut sig i dessa, i jämförelse kassa, uppföljare.

Betyg: 5/5
/Helle

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar