Mmmmm, 70-talet. Det var disco och nakenbad, himlen var oskyldigt blå. Men inte människorna, i alla fall inte alla. Detta är en sann historia om Fleming Broman och hans Sandhamnsliga.
I filmen har Fleming bytt namn till Gösta och spelas av en överspelad Peter Dalle (som borde göra det kan kan bäst - skapa). Han är krögare på Seglarhotellet i Sandhamn och är ytterst förtjust i svarta pengar. Den unge Martin, från höghusen på Lidingö får sommarjobb och en paus från sin alkofarsa och medberoende morsa. Gösta har också goda egenskaper och naiva Martin dras till honom om en fluga.
De har ljusblå skjortor och det är sommar. Pojkarna har Björn Borglockar och flickorna har kjol och långt utsläppt blont hår. Underkläderna är rejäla och festerna är milda och kvällarna ljuva. Så den lilla detaljen att det pågår knarkhandel och bordell känns ofarlig. What´s the big deal, tänker man och fattar aldrig vidden av de brott som dessa män begår, i denna överklassens sommaridyll. I jämförelse känns 2012 så rått och grått.
Det blir aldrig så tufft som det borde bli, mer komiskt faktiskt. Väljer man Peter Dalle och fd JustD medlemmen Gurra G till skurkar, ja, vad kan man vänta sig. Men självlysande Bill Skarsgård och Björn Kjellman som Martins alkoholistpappa är stora i sina roller. Och jag har en favoritscen - överklasskräftskivan såklart. Jag älskar när någon vågar bryta det där "här sitter vi och äter havskräftor i hatt, dricker en liten nubbe, pratar om kungen och segelbåtar och har det hääääärligt som bara vi rika kan". Någon som står upp och påpekar det förljugna i det, även om det såklart förstår hela stämningen. Obehagligt kan tyckas, men jag älskar´t.
Betyg: 3+/5
/Helle
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar