Things we lost in the fire (2007)

Det finns få kvinnliga regissörer som får "vara med". För första gången för två år sedan vann en kvinnlig regissör oscarstatyetten för bästa regissör. Bara det får ju en att vilja skjuta sig i foten, i ren protest. Eller skjuta någon annan i foten, för den delen. Susanne Bier är en av de där kvinnorna som på senare år fått "vara med". Visst är det något speciellt med hennes filmer, förmågan att förmedla känslor i mänskliga relationer som få kan. Oftast är det en övre medelklassfamilj som granskas i sömmarna, som får symbolisera livets frustrationer och hur allt egentligen handlar om relationerna vi har till varandra. 

Detta är Susannes första engelskspråkiga film. Hollywoodkändisar stor för porträtten av huvudrollskaraktärerna och det hela är väldigt vackert och extremt välspelat. Audrey och Brian är tvåbarnsföräldrar. De är gifta och förälskade och tillsammans har de skapat sig en vardag som är beroende av varandra. Då Brian plötsligt dör rasar Audreys tillvaro. Plötsligt finns där ingen grund att stå på och hon faller, dag ut och dag in. När en gammal vän till Brian behöver hjälp och någonstans att bo börjar den lilla familjen sakta att bearbeta sorgen, på gott och ont. 

Medan jag skriver tänker jag att jag vill sätta en femma på denna. Det blir inte så mycket bättre än så här i relationsdramatiks genren. Men sen är det något som skaver när det kommer till Susanne Biers filmer. Kanske är det fokusen på en väldigt privilegierad samhällsgrupp... inte att förringa vissas sorg, ty sorg är alltid sorg. Men nått med den polerade arkitektfasaden gör att jag får lite dålig smak i munnen. Se filmen, och döm mig om ni vill, men se gärna filmen. 

Betyg: 4+/5

/Selle