Jag kom över Crash en kväll av misstag. Ni vet, när man ska se en film man inte hört talas om och tror att det ska vara en vanlig film. Och så uppenbarar sig något magnifikt. Det sker inte så ofta, därför sitter känslan kvar länge.
Det händer mycket i Crash och det händer ganska snabbt. Allting är stort, men inte överdrivet. Los Angeles får, som så många gånger förr och senare, agera symbol för en tillvaro där ensamhet och rädsla hägrar. Flera episodiska berättelser på det temat byggs upp och vävs så småningom samman i detta tänkvärda drama. Alla är på ett eller annat sätt onda och goda, skuldbelagda, skamtyngda och oroliga. De har bara väldigt olika uttryck.
Detta är en film om orsak och verkan och verkligen ett stycke i hur vi hänger samman med varandra. Jag menar, det finns skäl till att vi ibland agerar som vi gör. Även om det är fel (eller rätt) så beter sig människor på massa sätt som kommer få konsekvenser för andra. Exempel: en polis är orolig för sin svårt sjuka pappa och vanmakten utagerar han genom trakasserier på oskyldiga människor. En kvinna, arg för att hon sexuellt trakassserats av rasistisk polis, skyller händelsen på sin man. En annan får inte försäkringspengar efter rånet i hans butik och ger sig fasen i att ta saken i egna händer. Med vapen ute på gatan.
Betyg: 4/5
/Helle
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar