Åh, så bra. Gran Torino är en film man minns för den väcker alla känslor en bra film ska väcka. Spänning, ilska, glädje, förtvivlan, skratt. Clintan är som han är. Man får ta honom med en nypa salt, lite som Ingvar Kamprad tänker jag mig. En snubbe som gör jävligt bra saker, men ändå är en grinig gammal gubbe.
Walt Kowalski, en pensionerad man, sitter på sin porch till sitt lilla hus i ett slitet Detroit. Han dricker öl ur en kylbag som han har på verandan. Han har precis begravt sin fru och på begravningen ondgjort sig över sina barnbarn och deras besatthet av prylar. På ett sätt likt en morrande hund kommenterar han sina närmsta grannar, en familj tillhörande Hmong-folket från sydostasien. Deras rituler i trädgården är för främmande. För att komma med i ett gäng försöker Thao, grannpojken, sno Kowaliskis ögonsten. En Ford Gran Torino -72. Kowaliski blir indragen i ett krig mot Hmong-gänget som styr kvarteret och trakasserar Thao och hans familj. Kowalski biter ihop käkarna och tar, ensamvarg som han är, saken i egna händer.
Han drar rasistiska skämt på sin veranda tills han inser att han har mer genemsant med sina grannar än de konsumtionsbesatta amerikaner (bland annat hans barnbarn) som kommit efter honom. Grannarna visar nämligen respekt för äldre genom att ösa Kowalski med gåvor trots att han är en sur gubbjävel! Och han hjälper dem genom att skydda familjen mot det avskyvärda våld som pågår mellan gäng.
Det finns en hel del humor här och det behövs väl. För det är en våldets film. Och en sällhällspolitisk film. Det finns mycket att tänka på, prata om. Som sagt, Clintan är som han är, de subtila gesternas man. Ibland rör han inte ens på ansiktet eller öppnar munnen, men det blir rätt bra ändå.
Betyg: 4+/5
/Helle
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar