Ni vet, man tittar på ett fodral på Hemmakväll många gånger. Tänker ”detta är nog bara en till småfjantig amerikansk komedi, ska jag våga prova”. Men så är det ju Paul Rudd på framsidan, vilket ändå ger en indikation på kvalitet. Och ja, han håller.
Detta är så mysigt.
Ned åker fast för att sälja gräs till uniformsklädd polis på öppen gata. Ja, han tror på att människor är goda när de säger att de är det. När han kommer ut ur finkan åker han hem till sin tjej på deras biodynamiskt odlade gård. Det vill säga, de röker på hela dagarna. Hon har bytt ut honom och snott hans hud Willie Nelson. Ned blir hemlös och slussas runt mellan morsan och sina tre systrar. Han sörjer Willie Nelson, men gör vad han förmår för att hjälpa sina syrror med deras barn, kärleksliv och jobb. Han gör sitt bästa hos alla, men ingen orkar med honom. Han är för blåögd, snäll, korkad.
Ned åker fast för att sälja gräs till uniformsklädd polis på öppen gata. Ja, han tror på att människor är goda när de säger att de är det. När han kommer ut ur finkan åker han hem till sin tjej på deras biodynamiskt odlade gård. Det vill säga, de röker på hela dagarna. Hon har bytt ut honom och snott hans hud Willie Nelson. Ned blir hemlös och slussas runt mellan morsan och sina tre systrar. Han sörjer Willie Nelson, men gör vad han förmår för att hjälpa sina syrror med deras barn, kärleksliv och jobb. Han gör sitt bästa hos alla, men ingen orkar med honom. Han är för blåögd, snäll, korkad.
Han är samtidigt en person att se upp till. En person som får veta mycket, hamna i situationer där de flesta av oss andra aldrig hamnar, för vi vågar inte. Eller är inte tillräckligt naiva. Det är ingen skratta högt film, men den är mysig och småkul och bra för den där kvällen när man inte orkar så mycket mer än det.
Betyg: 3+/5
/Helle
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar