"He was ten and I was six, we rode on horses made of sticks, he wore black and I wore white, he would always win the fight..." I början av filmen låter Tarantino hela Nancy Sinatras låt att spela samtidigt som förtexten rullar. Detta är hans första smarta move, den första av många. För bortom allt är detta en genomtänkt och fruktansvärt snygg film.
Jag hade aldrig så stora förhoppningar på den här filmen, trots att alla hypat den. Jag väntade länge med att kolla och gjorde det en kväll då jag lämnat mina fördomar åt sidan. Resultat; jag blev grymt överraskad. Jag blev till och med överraskad av mig själv som blev överraskad av filmen, för visst hade jag dyrkat den kanadensiska serien "Nikita" när jag var liten, visst hade jag haft drömmar om att vara en lönnmördare som kan hoppa högt och slåss lågt. Hade alla relationsdramer förändrat mig? I sådana fall tog Kill Bill mig tillbaka.
I början av filmen får vi se en brutal massaker av ett bröllopssällskap av en grupp "lönnmördare" i ledning av "Bill". Ovetande om att "Bruden" i självfallet fortfarande var vid liv lämnade de den blodiga scenen till söderstatspoliser med cowboy hattar. Flera år senare, när bruden vaknar ur den långa koman kan hon bara tänka på en sak; HÄMND.
Så bra, så blodigt, så lite dialog, så mycket blod. Men det blir inget superbetyg, jag blir upphetsad men inte helt tillfredsställd. En timme senare har jag redan glömt denna pärla.
Betyg: 3+/5
/Selle
Fotnot: Nej jag har inte sett Vol. 2 än, då detta görs lovar jag att komplettera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar