– Pappa, jag behöver en kram nu.
Som femåring skickades Zanyar Adami själv till
Sverige av sina föräldrar. Föräldrarna stannade i Kurdistan och stred i det
krig som rådde där. Ett år sedan återförenades familjen i Sverige och det nya
livet började. Men såren från det förflutna får aldrig läka om de ständigt göms
undan. När Zanyar får reda på att han själv ska bli pappa bestämmer han sig för
att konfrontera hans egen far om deras tidigare liv, det där livet de aldrig
pratar om. Med kameran dokumentärer han mötet med sina egna och familjens
rädslor från förr.
Jag älskar dokumentärer, jag älskar den funktion
de har en förmåga att fylla; att få oss att uppleva och förstå oss själva genom
porträtt av välkända och nya världar. Jag minns inte riktigt senast jag blev så
berörd av något jag såg på tv som jag blev igår av Gerillasonen. I detta fall
var det en högst subjektiv upplevelse och jag fulgrät mig hela filmen igenom.
För min del handlade det om min egen bakgrund, den värld jag vill leva i och
vad jag jobbar med. Min önskan är att alla som ser den ska få en glimt av den
verklighet många svenskar idag lever i.
I Sverige råder ett allt mer rasistiskt klimat, det
är mycket snack om vem som får komma hit och vilka anledningar människor har
för att söka asyl i vårt land. I filmen säger huvudpersonens pappa ungefär så
här i en scen ”Det var ju krig, det var så vi levde där och det enda vi visste.
När jag kom till Sverige och såg vad livet kunde vara, då kom ångesten för de
val jag gjort”. Precis det vill jag att alla ska få höra, att för så många
människor är detta land den enda möjlighet man har att få leva. Att få gå upp
på morgonen och kolla på nyhetsmorgon, att få handla mjölk, att få krama sina
barn. Gerillasonen är ett modigt utlämnande som ger så otroligt mycket till
tittaren. Jag känner mig tacksam att få ha varit en del av den kärlek som förmedlas
genom filmen.
Betyg: 5/5
/Selle
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar