Detta är en tvåtimmar lång film. Jag vet detta när jag sätter på den. Redan efter några minuter tar jag ett djupt andetag och förlikar mig med att denna film berättar en historia om en smutsig och sorglig mänsklighet och att det kommer att bli jobbigt.
Polisse följer Paris barnrotel under ett års tid. Samtliga fall som visas är tagna ur verkligheten, verkliga fall som barnroteln i Paris handlagt. Vår inblick i den tätt sammansvetsade arbetsgruppen underlättas genom en fotograf som i början av filmen får i uppdrag att följa gruppen under deras arbetsår. Fotografen spelas av Maïwenn, skådespelerskan som dessutom regisserad och skrivit filmens manus. Barnslaveri, incest, våldtäkt och kidnappning är en del av polisernas vardag, en vardag som i samtliga fall visar sig vara extremt svår att stänga av efter arbetsdagens slut, vid middagsbordet. Istället blir arbetsgruppen en ventil för varandra och de band som skapas där är svåra att bryta - en överlevnadsmekanism. Som tittare blev jag i flera fall stött av den nonchalans som visas mot barnen i vissa avseenden, där de interna skämten tar överhand och offret blir ett skämt. Men det är en ständig kamp att balansera rätt mellan en hård verklighet och galenskap som uppvisas.
Filmen går på djupet in i arbetsgruppen och vi som tittare får lära känna de ut och in tills vi förstår deras val. De fall som skildras är många och i vissa fall får vi se endast fragment och aldrig riktigt lära känna offren eller förövarna. Detta är ett val som filmskaparen gjort, vart fokus ska ligga. Som en helhet funkar det hyfsat bra, jag saknar inte ett djupare porträtt av ett av fallen, men jag kan inte låta bli att känna att berättelsen i sig hade kanske gjort sig bättre som en serie istället för en film. För under filmen, vill jag inte att den ska ta slut. Och när den är över, undrar jag hur det ska gå för alla. Någon timme efteråt, saknar jag fortfarande karaktärerna.
Se den.
Betyg: +4/5
/Selle
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar