Första gången jag skulle se den här filmen var för exakt ett år sedan. Det blev inte av den kvällen. Sedan dess har jag har jag hyrt den tre gånger och lämnat tillbaka den osedd. I lördags hände det, äntligen. Redan under de första minuterna jublade jag inombords, det här skulle bli bra, det här skulle bli riktigt bra.
Simin vill flytta utomlands, hon vill lämna Iran och uppfostra sin dotter i ett annat land. Nader vill inte följa med och lämna sin alzheimersjuke pappa. Simin vill därför skilja sig och Nader går apatiskt med på detta, men ingen vill ge upp dottern och plötsligt befinner de sig i separationens vakuum. Detta är grunden, över de kommande dagarna kommer en historia att utvecklas där situationer byggs på varandra. I slutändan handlar det om oss människor och hur farligt det kan vara att inte prata med varandra. Att inte vara ärliga och att glömma att ta ett kliv ur sitt eget huvud och känna in i en medmänniskas liv. Hur farligt det kan vara att tro att vi klarar oss själva, kanske den största lögnen av de alla.
Jag blev så sjukt berörd och upprörd och lite störd av det hela. Det blev helt enkelt lite för mycket självreflektion och känslor för en lördag kväll. Jag kan inte utlova självrannsakan, men definitivt en fantastisk film. Och det går snabbt innan den kvoten är fylld, som jag tidigare sagt, kanske den bästa öppningsscenen jag sett i en film på länge.
Betyg: 5/5
/Selle
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar