I New York bor alla slags människor, på liten liten yta. Fattiga och rika, på gator och i våningar. I filmen får vi följa en familj som livnär sig på andras död (en dramatisk överdrift), de äger en vintagebutik som de fyller med fynd från dödsbon. Dörr i dörr med familjen bor en gamla tant, som vägrar att dö. Familjen har köpt upp hennes lägenhet och planerar den stora renoveringen av sin nya dubbelt så stora våning samtidigt som de försöker ignorera tanken att det de längtar efter är tantens död. Tanten i sin tur har två barnbarn som är rätt udda och söndriga figurer. Förutom att vara skilt olika delar de en minimalisk lägenhet och tillagar all sin mat i mikron. Den ena kvinnan tar hand om mormodern och är hennes livslänk, den andra är hård och kall och väntar på att hon ska dö. Mitt i all denna härva av skam och avsaknad av empati finns mamman i vintagebutiksfamiljen som dör inombords av skuld och skam över att ha det gott ställt och vilja ha det ännu bättre ställt. Så hon ger 20 dollars sedlar till hemlösa transvestiter och gråter på basketbollsträning för en grupp unga med downs syndrom "för att det är så synd om de". Liberala skuldkänslor, ironin med den fria viljan och sanningens hänsynslöshet... i en mysig härva.
Ni förstår säkert, detta är en av de där långsamma opretentiösa filmerna som håller på grund av bra manus och bra skådespelare.
Betyg: 3/5
/Selle
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar