onsdag 17 oktober 2012

Äta sova dö (2012)

Jag drar mig för att titta på svenska filmer. Jag vet inte riktigt varför. Kanske är det den där efterlängtade verklighetsflykten som går förlorad när filmer kommer lite för nära inpå, lite för nära ens egna verklighet. Men i helgen såg jag Palme och grät och sedan såg jag den här filmen och grät. Och ibland är det ingen verklighetsflykt, men då gråter man lite mer ärligt i alla fall. 

Raša bor med sin pappa i ett hus i en lite bygd någonstans i Skåne i närheten av den småländska gränsen. Hon är rätt ung men försörjer familjen genom sitt jobb på den lokala fabriken där hon paketerar sallad. Pappan är sliten, sjuk och arbetslös. Han kan inte jobba, men gör så ändå ibland i Norge i några månader för att bidra och dämpa skammen som han känner inför att hans barn försörjer dem. De, liksom många av Rašas arbetskamrater är invandrare, nysvenskar, svenskar. Rašas tycker om sitt liv, sitt jobb och sin vardag. Hon är bäst och snabbast på packen och alla i byn känner henne och hennes glada uppsyn. Men hennes verklighet förändras när hon får sparken. Allt där efter blir en kamp för att inte falla offer för livets omständigheter.

Detta är en film om ett Sverige som sällan får vara med. Hade jag inte vuxit upp i det Sverige hade jag nog tvivlat på dess existens. Istället myser jag, igen kännande och hjärtligt. Filmen visar ett klassamhälle som sträcker sig bortom etnisk bakgrund och snarare handlar om lika erfarenhet och utgångspunkt. Filmen visar hur dagens rasism kommer i uttryck på de mest primitiva sätten och hur välfärdssamhället jag såg Palme vara med och bygga upp i fredags, i söndags bryts ner till intet.

De har visst visat den här filmen i riksdagen, som utgångspunkt för diskussion om den svenska sociala välfärden. Jag tycker alla i Sverige ska se den här filmen, som utgångspunkt, punkt.

Betyg: 5/5
/Selle

1 kommentar: