Jag tror jag aldrig varit så frustrerad som jag var vid eftertexterna! Ni vet, känslan av att upplösas om man inte får se mer, veta mer. Snuvad på allt jag väntat på i 2 timmar. Den känslan efterlämnar den här filmen, och den tar över, också det fina.
1972 är det presidentval i USA. Nixon är president och vill såklart sitta fyra år till. I juni bryter sig fem män in i Watergatebyggnaden i Washington. Den byggnad där demokraterna har sitt högkvarter. Det hela verkar vara ett vanligt inbrott, tills reportern Bob Woodward på Washington Post börjar gräva. Det är tunga namn inom branschen som försvarar i rätten och att dessutom telefonnumret till Nixon juridiska rådgivare finns hos en av dem kan verka lite mystiskt. Woodward och hans kollega Carl Bernstein får tillsammans i uppdrag att undersöka saken närmre. Spåren leder högre och högre upp i det republikanska paritet och till Vita Huset.
Det är en fascinerande historia, skådespelarna är stora, och filmen är rätt snyggt uppbyggd. Och spännande hela tiden, inte bara själva historien utan också att följa livet på en tidning stressen, rökningen, sömnlösa nätter och alla gubbar som bestämmer och har sig. Men så kommer det där förbannade slutet som drar mig ner i avgrunden och jag är så arg efter filmen att jag inte kan sitta still. Jag vet ju vad som händer och hur historien slutar, men jag vill veta varför och hur i filmen.
Betyg: 4-/5
/Helle
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar