Jag blir mörkrädd. Inte av filmen kära läsare, utan av
recensionerna jag läste innan filmen. Där skildras uppenbart denna kvinnliga huvudroll
som en trulig, lätt neurotisk frilansskribent av manliga recensenter och som en
sökande, ambivalent kvinna av kvinnliga recensenter. Jag vill bara göra er
uppmärksam på detta, för det pågår i allt vi läser.
Nu till filmen. Michelle Williams tar alltid dessa
roller och jag börjar bli trött på det. Hon är bra och måste kunna mer. Här är
hon Margot, en kvinna med författardrömmar som varit gift i fem år med Lou
(Seth Rogen). Hon är en person som är ytterst krävande men får det att verka
som om hon inte begär ett dugg. Hon är den som vill, vill växa och utvecklas
men inte vet varken vart eller hur. Hon är någon man skulle kunna kalla jobbig
och kanske påminner hon om mig. Kanske är det därför jag får så blandade känslor
för henne. Lou kör på som vanligt (verkar det som i alla fall) och försöker
mest ”släcka bränderna” som Margot drar deras förhållande i. Han vet inte att Margot
träffat en man på resa som hon oskyldigt flörtat med. Han förstår inte att
fantasin flyttar in i vardagsrummet när mannen i fråga är deras granne.
Något befriande händer på slutet, jag upplever det i
alla fall så, jag som kanske identifierar mig en del med Margot. Det finns ett
par scener i ett hus som stannade tiden när jag såg filmen. Sen blandas det in
för mycket Donnie Darko”, det är ljudlösa karusellturer och sådana där
befriande lyckostunder som skulle kunna skildrats bättre.
Seth Rogen är den som överraskar. Det måste varit en
medveten strategi att ta med honom och komikern Sarah Silverman i detta drama. Utan
dem, ingen film.
Take this Waltz.
Betyg: 3/5
/Helle
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar