Lincoln (2012)

Att ha en deadline till när en ska ha sett ett antal filmer när nästan samtliga filmer är över två timmar långa. WTF? Är det en ny trend som sveper genom filmvärlden? Jag såg Lincoln i två delar. Det kan vara viktigt att veta då det kan ha påverkat min syn på filmen. Om det har gjort så, så har det det på ett positivt sätt. Så här kommer den: Lincoln, en serie i två delar. 

Filmen utspelar sig under ca två veckor av Lincolns sista dagar som president. Dagar som kom att definiera hans bidrag till den amerikanska historien. Vi får möta presidenten när inbördeskriget skakat landet i snart fyra år, i ett USA som slåss hårt för att befästa en identitet som endast existerar som en svag tanke i vissas medvetande. Samtidigt som bördan av att avsluta det blodiga kriget finns på Lincolns axlar, finns där också en större uppgift; att avskaffa slaveriet för gott i USA. Vi får följa med under de dagar då historia skrivs.

Visst är det Hollywoodiskt men manuset baseras även på en biografisk bok om presidenten skriven av historikern Doris Kearns Goodwin. Det är därmed svårt att inte ständigt fundera på hur mycket av porträtten i filmen stämmer med den verklige mannen. I början fick jag lite panik över filmens längd, stundtals kändes det långtråkigt. Jag hade också svårt att hänga med i dialogen som är väldigt maffig. Men i det stora hela är detta en FILM. Om ni förstår vad jag menar. Detta är en FILM och den är så klart gjord av STEVEN SPIELBERG. Den har allt det ståtliga, det historiska, fantastiska skådespelare och underbar scenografi. Det sistnämnda måste jag faktiskt lyfta lite till skyarna. Detta är nog den första filmen om denna tid i denna kontext som faktiskt ger mig en känsla för hur saker och ting faktiskt såg ut. Människorna var sjukligt gråa i ansiktet, deras tänder äckliga och de såg ut att lukta äckligt som de förmodligen gjorde. Detta är en FILM och den är värd att se!

Sist men inte minst måste Daniel Day-Lewis få sig en eloge. Detta gör han fantastiskt bra.

Betyg: 4/5
/Selle