Hierro (2009)

Vad är på riktigt och vad är endast uttryck av en stor sorg?

En ensamstående mamma ska semestra med sin son på en ö utanför Spaniens kust när han försvinner spårlöst under båtfärden till ön. Polisen hittar en ung kropp i vattnet som inte är sonens. Vi får följa med den unga kvinnan dagarna efter händelsen medan hon är fast på ön i väntan på DNA-analys. Polisen står fast vid att fallet är löst och att kvinnans son är den unga pojken som hittades i vattnet, men mamman vägrar ge upp och ger sig ut på en surrealistisk jakt för att ta reda på vad som hänt pojken.

Detta är en sådan där ”är detta på riktigt eller är det någon som drömmer detta” film. Ständigt kastas man fram och tillbaka mellan scener som man inte riktigt förstår. Men i slutet klarnar det mesta och man förstår att det man just sett var en hyfsat bra visualisering av en persons oordnade psyke medan i sorg.

Jo men visst. Se den, dålig är den inte. Men den är mörk och svår och lite mer svår, men i slutändan lovar jag att det klarnar. Men se den för att ni vill se något svårt, inte för att ni vill se en bra psykologisk thriller.

Jag vet, oj oj oj, mästerrecession. Men det är söndagskväll och jag är lite trött och Hierro satte sig aldrig så märkvärt mycket på minnet. 

Betyg: -3/5

/Selle