Jag visade denna filmen för min pappa en kväll. Han sa sen att han tänkt mycket på filmen, drömt om den, men han kommer inte ihåg vad den handlade om. Just den meningen utgör känslan av Hämnden i ett nötskal.
Detta är en film man minns för den har djup i flera lager, den är genomtänkt. Den visar det som är så omänskligt och ont här i världen att betraktarens försvarssystemet sätts igång och historien glöms. Jag kommer inte att kunna skriva denna recension utan att vara kluven. Susanne Bier tycker om att berätta om skillnader i världen och om trauman genom ett par danska övre medelklass-glasögon. I Hämnden radas flera traumatiska händelser upp, en pojkes mamma dör i cancer, en annan pojke blir gravt mobbad, en afrikansk flicka utsätts för avskyvärda övergrepp och mordförsök. Trauman i den lilla världen, i familjen och på individnivå; och trauman på världslig nivå, de som kanske hade kunnats undgå om världen sett annorlunda ut.
Två pojkar hamnar i samma klass. Christian som precis flyttat till trakten med sin pappa eftersom hans mamma nyligen dött i cancer. De flyttar in i Christans farmors stora och tjusiga gård. Elias som kämpar i en vardag med utsatthet för mobbing i skolan och föräldrar som ligger i skilsmässa. Christian, vars pappa är avstängd av sorg, har lärt sig att om man slåss först och hårdast blir man lämnad ifred. Elias, som har en frånvarande men kramig och emotionellt tillgänglig pappa, försöker istället att undvika bråk och vända andra kinden till. Dessa pojkar möts i utsattheten och blir vänner. Elias pappa Anton är läkare på ett fältsjukhus i, vad jag tror är Sudan, och är hemma i perioder. Han blir vid ett tillfälle slagen på käften av en ilsken bilmekaniker. Anton lär barnen att man inte ska slå tillbaka och Christian, som inte kan hålla med om detta, planerar en egen hämndaktion som får drastiska konsekvenser.
Som en parallell till detta får vi följa Antons arbete i Afrika. Där framställs människorna antingen som hjälplösa offer för en regim eller som tyranner som sprätter upp magar på unga flickor för att det är kul och sedan talar högt om det. Susanne Bier kastar trauman på oss som små bomber som exploderar och sedan plockar hon samman detta genom starka relationer och vänskapsband. Men, behöver hon blanda in ett land långt borta där det är de vita läkarens förtjänst att den värsta tyrannen störtas. Alltid en utomstående från ett rikt land som Danmark eller USA som räddar upp situationen i det andra landet där ”tyrannism” hägrar i hennes filmer.
Detta är ändå en mycket bra film! Dels för att människorna reagerar på ett verkligt sätt och dels för att hon lyfter fram svåra frågor där det inte finns några svar. Är det möjligt att avstå från hämnden när den dras till sin spets? Till och med fredliga Anton som håller emot framför sina barn får till slut ge efter. Jag kanske är färgad, jag som jobbar med psykiska trauman hela dagarna, men emotionellt är detta något av det bästa som producerats hittills i Danmark.
Som sagt, jag kunde inte skirva detta utan att vara kluven. Detta är en utmärkt film, men en del är märkligt. Susanne Bier lyfter flera teman som borde lyftas men jag undrar, vem hon är egentligen?
Betyg: 4+/5
/Helle
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar