Jag kommer att skriva detta inlägg genom mina Leoglasögon. Alla filmer blir lite bättre med Leo DiCaprio i en roll (kanske för att han aldrig skulle välja ett tråkigt manus!), så är det bara och nu pratar vi inte mer om det.
Jag kan inte avslöja för mycket här för det förstör hela filmen, men en liten bit ska ni få. Det är 50-tal. Leo är Teddy Daniels, en snut som tillsammans med en kollega ska utreda en mystisk rymning av en kvinnlig patient på fängelseön Shutter Island utanför Boston. Där sitter tunga brottslingar, allvarligt psykiskt störda. Att detta är en filmatisering av en bok är ganska tydligt då den innehåller ett verkligt psykologiskt djup. Hur påverkas vi av vårt förflutna, hur hanterar vi skuld och skam och de konflikter som alltid finns inom oss? Svaret på vad som hänt den försvunna kvinnan koms närmare på spåren samtidigt som tiden glider mellan det som är nu och det förflutna.
Det har troligen varit en svår uppgift för Scorsese att filmatisera denna roman. Speciellt då han vill bjuda ut sig till en bred publik. Det blir Hollywood, det blir plattityder och förenklat. En storm isolerar ön, råttor i tusentals som springer runt och rasslar, fyrtorn göms i dimman, elavbrott öppnar dörrar till cellerna...
Men det gör inget, mentala sjukhusmiljöer genererar ofta en spännande och nagelbitande film. Det är intressant att få en inblick i hur galet det varit innan övergången från lobotomi till medicin och terapi. Och som vi alla vet är det spännande med en blick in i en psykiskt störd människas inre.
Beytg 4-/5
/Helle
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar