Ja, detta börjar och slutar precis som man kan förstå av titeln. Det skulle inte behöva bli så pjåkigt för det, men det blir det. Främst av en anledning, allt är så fruktansvärt uppstyrt och pretentiöst att alla former av känslomässig touch går förlorad.
Jamie bor i New York och har precis dumpat sin kille. Dylan, en born and bread LA-kille har precis blivit dumpad av sin tjej. Jamie jobbar som headhuntare och får tag i Dylan till ett jobb i New York. De blir vänner jättefort, en sådan vän som kommer ganska sällan i ens liv. En vän där det bara klickar på en gång, utan att någon ens hinner reflektera runt det. De två vännerna inser snabbt att de kan vara mer än vänner, utan att ha en relation med allt känslomässigt ”tjafs” som det innebär. Men går det?
Ja, storyn är lam men det som storyn inte kan väga upp har de lagt på rekvisita. Jamie och Dylan har ”hemliga gömställen” i NY högt uppe på tak där man kan se stjärnorna. De sitter på Hollywoodskylten i LA och pratar ut, de är på fest tillsammans och hinner spela spel, dricka öl, ansiktsmåla varandra och spela tv-spel på ett par timmar. De jobbar, organiserar flashmobs, träffar familj, dejtar andra. Som om allt ska hända för att de ska kunna komma varandra nära. Jag tror filmen hade vunnit på att utveckla Dylan och Jamies dialog istället för att rada upp häftiga saker man kan göra i Los Angeles och New York, det vet vi redan.
Betyg: 2-/5
/Helle
Fotnot: är inte Justin Timberlake ändå en hyfsat begåvad skådespelare? Jag gillar honom!
Fotnot: är inte Justin Timberlake ändå en hyfsat begåvad skådespelare? Jag gillar honom!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar