Jag håller på att läsa den danska boken Jägaren och såg denna prisbelönta dokumentär i jul. Det är mycket danskt nu, mycket dansk krigsföring i Afghanistan.
Två filmare har under ett halvår följt unga danska soldater på Armadillo, en dansk-brittisk bas i Afghanistan.
Detta är ingen fin reklam för de danska natosoldaterna. En grupp småpojkar ska tjänstgöra 6 månader, borta från mamma och tryggheten. De har avskedsfest med strippor och sprit innan de åker. Bara här börjar man fundera på vad det är för folk som ska skydda lokalbefolkningen i Afghanistan.
Soldaternas uppdrag är att ha kontakt med lokalbefolkningen som sitter mitt emellan talibanerna och den danska gruppen. De ska ge kompensation för de åkrar de förstör, de hus de spränger sönder eller de barn de dödar. Som att lokalbefolkningen bryr sig om de dollarsedlarna. De vill bara ha sina barn, djur, åkrar och hus lämnade ifred. Och det sjuka är att dessa 20-någonting soldatpojkarna verkar tro att de gör något gott och bra. Det kanske man tror om man var en person som satt längst bak i klassrummet med trolig dyslexi och ADHD och en känsla av att vilja vara en del i något stort. För där befinner sig väl de flesta av dessa gossar. Deras befäl också antar jag. Soldaterna patrullerar (något som de tycker är ganska händelselöst), spenderar ledig tid med porr och tv-spel, strider och skryter för varandra om att ha tagit ned si eller så många talibaner och berättar i detalj om hur talibanerna krälade efter nåd. Och imponeras av varandra.
När jag såg detta var jag nog mest chockad. Men ju mer jag tänker på det, desto mer förbannad blir jag. Det är i alla fall en mycket välgjord dokumentär där filmarna har varit med på allting. Och visar allting. Dokumentären har skapat stor debatt i Danmark och jag hoppas verkligen inte att dokumentären med dess fina foto blir dröm för ADHD-pojkar i Danmark som längtar efter äventyr.
Betyg: 3/5
/Helle
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar