Jane Eyre (2011)

Detta var en av mina favoritfilmer när jag var liten, boken var också bra men jag minns speciellt filmen som man kunde låna på VHS på vårt bibliotek, då med Charlotte Gainsbourg som Jane. Jag kommer ihåg att jag redan då gillade Janes karaktär, den musliknande flickan i kontrast till Mr Rochester, den ståtlige godsägaren. Deras kärlekshistoria är annorlunda, varm och trygg. 

Jane Eyre blir föräldrarlös som mycket liten och placerad hos sin faster, en elak kvinna med en egen son. Sonen retar gallfeber på lilla Jane som ständigt blir straffad för deras lekar och bråk. Slutligen beslutar sig fastern för att placera Jane på en internatskola från vilken hon aldrig återvänder hem. Skolan är hård och gör Jane ännu mer introvärt än vad hon tidigare varit. Då hon examineras skickas hon iväg till ett storgods för att jobba som lärare åt godsherrens unga skyddsling (förmodligen ett utomäktenskapligt barn han råkade producera i lá France om ni frågar mig). Livet på godset är grått och tyst och Jane har endast sin unga skyddsling och tjänarna att umgås med då godsherren sällan är hemma. Dessutom ryktas det om spöken på godset och det är tydligt att något konstigt sker där om nätterna. 

Så en dag kommer herren hem, och attraktionen är ett faktum, för en av de i alla fall. 

Detta är en UNDERBAR filmatisering av denna vackra historia om en opretentiös kärlek mellan två människor, varken mer eller mindre. Dessutom visar den på karaktärernas komplexitet på ett skickligt sätt. Filmen är vacker och långsam, precis som en 1800-tals novell ska vara och jag blir hög på min bästa filmdrog; verklighetsflykt.

Betyg: 4+/5

/Selle