La prima cosa bella. Ja, det är en låt titeln anspelar på, för så värst vacker historia är inte detta. Eller jo, den är vacker, men rå, som verkligheten. Jag är en riktig sucker för franska, arabiska och framför allt italienska och bara att få höra språket i raskt tempo i två timmar gör mig mer än nöjd. Man vill liksom pausa filmen, inte för att det är dåligt eller långtråkigt, utan för att barnen i den här historien ska få ett andrum.
Bruno är en drogsökande lärare som en dag, när han träffar sin syster, får veta att deras mamma är har cancer. Bruno kastas tillbaka till sitt förflutna och vi, som tittare, får hänga med både i nutid och i deras dramatiska barndom på 70-talet.
Det är mamman som har huvudrollen här, filmen är ju ändå italiensk. Mamman Anna som har ett traumatiskt förhållande till sin man Mario. Anna är snygg och uppvaktas av alla hon stöter på. Och hon är livlig och äventyrlig. En person som gör innan hon tänker, och även om det är kärleksfulla tankar bakom så blir det ofta fel. Anna och Mario har två barn, Bruno och Valeria som lever i ett kaos av ständiga uppbrott, kidnappningar mellan föräldrar, bråk, äventyr och sånger.
Föräldrar försöker göra sitt bästa antar jag, och vissa tror att de lyckas, och blir förvånade när deras barn tar droger, är deprimerade eller inte kan finna ro. Anna är en av dom, en som aldrig kommer förstå. Ska Bruno kunna försonas med sin turbulenta uppväxt ändå?
Betyg: 3+/5
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar