Ja, underförstått då en film heter så är ju så klart att man SKA vara rädd för mörkret.
En ung flicka skickas iväg av sin mamma för att bo med sin pappa och hans nya flickvän medan de restaurerar ett gammalt hus som ägts av en konstnär. Familjeförhållandet är ansträngt, pappan tar sitt ansvar på ett sedvanligt ”håll känslorna utanför det” mannéer, medan den av flickan hatade styvmamman försöker få pappan att inse att han måste se till flickans känslor. Flickan vill inte bo i huset, hatar allt och vill mest sitta ensam på sitt rum. Då är det ju förträffligt att hon hör röster från källaren, röster som säger sig vilja vara hennes vänner… om hon endast kunde släppa ut de.
Ja, jag blir inte så rädd. Eller jag blir rädd då och då och där emellan glömmer jag bort att vara rädd. Författaren är ju densamma som har skrivit Pans labyrint, en fantastisk film, och jag får en känsla av att regissören lite förstört det denna historia kunde bli. Men visst, den är inte helt oduglig, man blir bara inte så jätterädd. Det känns mest som en skräckhistoria för barn med inslag av riktigt äckliga blodscener. Positivt är att Katie Holmes faktiskt går att tolerera i den här filmen, så de är ju intressant att se av bara den anledningen!
Betyg: 2/5
/Selle
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar