Jag har av en outgrundlig anledning sett Valentine´s Day två gånger. Och, den var lika medioker båda gångerna. Trots, eller kanske på grund av, att den är totalt stjärnspäckad med snygga Hollywoodskådisar så faller hela filmen på sin uppbyggnad av Valentindagen. Filmen är uppbyggd på parallella historier som alla utspelas under ett dygn. Det i sig tycker jag är kul att se på, som att läsa en bok men se på film.
Här finns egentligen flera intressanta historier, förutom paren som blir ihop och gör slut så får vi följa ett äldre par som varit gifta i hundra år och ett spännande möte på ett flygplan. Speciellt det sistnämnda bär filmen för att det både oförutsägbart och inte lika klichéeartat som de andra. Och, som ett försök att få in lite brittisk touch i detta spektakel så dyker en "jag är en liten kärlekskrank 9-åring pojke som har en stor crush på flickan i min klass, men vågar inte säga det för jag är för blyg så därför är jag gullig och gör massa kort med hjärtan på. Och så pratar jag om detta med min mormor och morfar, för jag är en öppen liten kille med hjärtat på utsidan" historia upp. Det blir lite hattigt och ojämt, som om filmen inte kan bestämma sig. Ska den vara rå-amerikansk och föra fram denna kärleksdag i ett rosa skimmer eller ska den vara lite småkul och gullig på ett brittiskt ironiskt sätt. Jag hör folk jämföra denna med Love Actually, och det är att ta i, tycker jag. En Hollywoodproduktion baserad på att föra fram en kommersiell dag med Ashton Kutcher i huvudrollen kan aldrig få stå i jämförelse med en ironisk och brittisk romantisk komedi.
Det är tråkigt och grått i februari och det är klart att Alla hjärtans dag piggar upp snöslasket med röda hjärtan och rosor. Men det finns andra feel-good och kärleksfilmer jag hellre skulle vilja se den den 14 februar, denna pärlan eller kanske denna.
Betyg: 2/5
/Helle
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar