söndag 19 februari 2012

Fight Club



"Generations have been working in jobs they hate, just so they can buy what they don't really need." Jag vet inte hur ofta jag säger det, men det passar i de flesta sammanhang. Efter en lördag på IKEA ekar det högre än någonsin. Räkna med att se Fight Club två eller ett par gånger. Det är David Finchers verk for christ sake. För att förstå alla detaljer krävs en skarp hjärna, några omtittningar eller en stor igenkänningsfaktor.

Vi får följa en uttråkad man (Edward Norton) med kroniska sömnproblem. Hans jobb suger och han känner sig allmänt missnöjd med den otroligt understimulerande tillvaro han lever i, där det inte finns något meningsfullt att kämpa för, eller mot. Det är hans röst som följer som berättarröst genom hela filmen, vilket i det här fallet är jätteviktigt för att göra allt lite mer meningslöst. Han går i stödgrupper för att få bukt med sina sömnproblem, men det han får ut mest av gruppen är att han träffar Marla Singer, och efter det mötet spårar han ur en smula.

Han träffar Tyler Durden (Brad Pitt), som är allt han själv inte är, men önskar vara. Durdens livsfilosofi är att självdestruktion är det som gör livet värt. De startar en klubb för likasinnade - Fight Club. Där pucklar dom på varandra (behöver jag nämna att den består av män) tills dom inte kan stå och det är vad som behövs för att ett ljus ska tändas i alla dessa mäns ögon igen. Tyler har stora planer och klubben utökas och börjar sprida sig som en nihilistisk löpeld genom landet, med avsikt att störta det civiliserade samhälle som råder.

För mig, till skillnad från flera män i min närhet, så har denna filmen inte så stort värde när det gäller skildringen av meningslösheten med livet, frånvaro från moral och fighting att göra. Detta är en intressant film ur ett psykologiskt perspektiv där huvudpersonens dissociativa personlighetsstörning driver hela filmen. Och därför lämnas jag med frågan vad som hänt denne mannen istället för att intressera mig för hans alteregos personlighet.

Jag är kluven. Det är en mycket bra film med ett budskap som jag vet tilltalar många människor och här finns tankar som människor abstrakt tänker och får på pränt. Men det finns också andra sätt att försöka förändra världen än att skapa en Fight Club, vars största mål är att störta kreditbolag och göra alla människor skuldfria. Dessutom har Fincher valt  en solbränd Brad Pitt i sin mest väldeffade kropp någonsin som reklam för den nihilistiska rörelsen som Fight Club drar med. Som sagt, jag är kluven.

Betyg: 5-/5
/Helle

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar