J. Edgar (2011)

Denna film är inte som man tänker sig. Detta är ingen grå thriller om FBI och amerikansk brottshistoria. Nej detta är en film om mänsklighet, om kärlek och rädsla. 

J. Edgar var FBI:s första direktör. Det var han som gjorde byrån till vad den är idag. Han var en hård man, en osympatisk man och en rädd man. Han skapade sig relationer med få, men som av någon anledning följde honom hela livet igenom. Han bodde hos sin mamma tills hon dog och han gifte sig aldrig. Han var feg, men såg till att omge sig själv med människor som var modiga. Han planerade stordåd, men utförde aldrig ett enda. Trots allt detta gråa är det fantastiskt hur en film om honom främst kan handla om kärlek. För det är det den gör för mig. Hans historia fascinerar mig och det enda jag kan tänka på då jag lämnar biosalongen är; så mycket kärlek, så lite ord.

Mycket av de relationer som man ser i filmen är rykten, och därför presenteras inget som en sanning. Allt blir en tolkningsfråga. Men detta är en historia om ett liv levt som få gånger får komma fram i ljuset. Det var länge sedan det gjorde så ont i bröstkorgen på mig, att beskåda mänskliga relationer som måste förtryckas på det sättet. Och så vackert som de potträteras! Sevärt, absolut, och Leo... fenomenal.

Betyg: 4/5
/Selle

Fotnot: Det första jag kommer att tänka på när jag nu ser att IMDB klassar den här filmen som 2011 års produktion är; varför i hela friden är inte Leo nominerad till en Oscar? Vad är det här? Skärp er!