The Iron Lady/Järnladyn (2011)

Man har ju rätt stora förväntningar på vissa filmer. 

Precis som J. Edgar så är detta ett personporträtt och inget annat och politiken får sättas åt sidan för personen bakom järnmasken. Jag tycker du kan se båda, men om du under pistolhot tvingas välja, så är J. Edgar är en bättre och mer sammanhållen film.

Ironlady är lite spretig. En ung Margaret Thatcher, (MT som hon kallas av sin man), en gammal MT en sjuk MT, en kvinna i karriär, en tyrann. Jag blir faktiskt lite provocerad av den här filmen. Provocerad av hur jag luras in i att känna ömhet för Margaret Thatcher. En gammal, sjuk dam med hörselhallucinationer och en enorm längtan efter sin döde make, det är medlet som används för att tittaren ska tycka om denna människa.

Man vill få med allt, vänsterns kritik och högerns dyrkan. En ung bondflicka banar väg in i politiken och blir Englands förstakvinnliga premiärminister. "Give the girl a chance" löd parollen, tills England blev ett dyrt och smutsigt land utan skyddsnät för befolkningen. Man vill visa den gamla damen som saknar sin man så mycket att hon lagar honom frukost flera år efter hans död. De vill visa en kvinna i en kostymklädd värld, hård och mjuk samtidigt. De vill så gärna berätta allt om henne och att vi ska få en så bred bild av henne som möjligt. Hur hon var en politisk tyrann som gjorde livet till ett helvete för 100 000-tals britter och samtidigt en kärleksfull hustru och mamma.

Det blir inte helt hundra, man måste nog hitta en begränsad liten historia som förklarar allt istället för att visa inklippta bilder ur ett liv utan att infiltrera det med personligheten. Jag vill inte skylla något på Meryl Streep, jag tycker hon gör ett brilliant bra jobb.

Betyg: 3/5

/Helle