Jag är inne i någon Eastwood och Fröken Jolie-period. Och Changling rymmer ju båda, en framför och en bakom kameran. Filmen baseras på en verklig händelse och det är alltid extra spännande. Men Eastwood gör ett misstag här som drar ner betyget en hel del.
1928 i Los Angeles. Christine kommer hem en dag efter jobbet och hittar inte sin son Walter, 9 år. Han är borta. Den panik som uppstår i henne är svår att relatera till, men jag tror att många av oss varit oroliga när en kär person inte kommit hem när vi trott. Walter är uppslukad och denna moders outtröttliga sökande efter honom är inte svår att relatera till. Tänk bara på fallet med den brittiska flickan Madeleine och hur det engagerat en hel värld.
Polisen har fullt upp med sitt eget (anklagelser om korruption) och engagerar sig måttligt i fallet. Det dröjer inte länge innan de påstår sig hittat Walter och kallar in pressen till en återförening mellan Christine och hennes son. Men Christine stöter bort barnet, det är inte Walter. Hon anklagas såklart som hysterisk och sätts på hispan med allt vad det innebär på 20-talet. Elchocker, bältesläggning och tvångsmedicinger för er som inte har fantasin.
I samma stad, samma tid, härjar en seriemördare, som snart är på väg mot stolen. En polisman som inte gett upp börjar söka efter Walter på annat håll.
Vad är det då som blir fel med en spännande historia, ett känt blekt ansikte med plutröd mun och en asbra regissör? Första 90 minuterna är det inget fel på, men när vi ska tvingas genomlida en timmes lång rättegångsscen så dör filmen. Fäll inga tårar Clint, vi har alla dåliga dagar.
/Helle
Betyg: 3+/5
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar