1939 (1989)

192 minuter svensk film. Den visades också som serie i fyra delar någon gång på 90-talet. Jag minns att mamma och pappa kom hem från ett föräldramöte när jag satt och tittade på denna serie. De sa att jag inte fick titta på det. I den stunden blev jag besatt av 1939.

Som hörs på namnet så utspelar sig denna film under andra världskriget. Annika bor tillsammans med sin familj på en gård i Värmland. De lånar ut stugor till svenska militärer och låter dem slå upp tält på gården. Annika och familjen försöker få livet att gå ihop, de färgar tyger och de har ett litet café i vardagsrummet. Annikas kusin Harald är kommunist och har en del, vad tyskarna skulle kalla det, fuffens för sig. Annika längtar bort, till Stockholm och bestämmer sig för att flytta till kusinen där. Annika träffar Berit som blir hennes bästa vän. De går ut och dansar, köper skor och får båda jobb på en krog med en mini-Hitler till chef. Och så träffar Annika Bengt Hall (Per Morberg!) och de blir hals över huvud förälskade. Bengt kommer från en fiiiin familj och Annika passar inte in. Bengt förbytts en tid in i äktenskapet och Annika kämpar för sin frigörelse samtidigt som Europa kämpar för sin.

Jag har sett denna film 38 gånger ungefär. Jag får någon känsla av att jag lär känna min historia genom den här historien. Som att mormor berättar om hur livet har varit, fast på film. Det är lärorikt, och visar kriget utifrån ett svensk perspektiv, på vad jag tror, att ett ganska verkligt sätt. Samtidigt fångas rädslan över vad som ska hända i världen och hur viktigt det är att hålla fast vid kärleken och det riktiga.

Betyg: 4-/5

/Helle

Na Putu / On the path (2010)

En samtida berättelse om ett ungt par, Luna och Amar, i Sarajevo och deras kamp att leva det liv de vill. Ofrivilligt barnlösa, dåligt betalda jobb, problem med alkohol och att få det att gå ihop. Men ack så mycket kärlek. Innan det en dag verkar komma en lösning i form av ett jobb som Amar tar inom en kontext där han ser svar på all den där olycka som verkar så svår att förklara.

Alla bosniska samtida filmer handlar på ett eller ett annat sätt som kriget. Så är det när kriget blir en del av livet, tills nästa krig kommer, så har det alltid varit på Balkan. Men denna film tycker jag är intressant eftersom den just skildrar ett ungt par och deras liv fyllt av all lycka och sorg som vilka som helst älskande kan uppleva och tampas med, visserligen i ett efterkrigsland, men sådan är deras verklighet. Man kan ifrågasätta varför detta skulle vara konstigt och behöva lyftas fram, men faktumet kvarstår att vissa länder, vissa etniska och religiösa grupper framställs extremt homogent på film.

Även i denna film behandlar Jasmila Zbanic (Grbavica) en nedtystad fråga i Bosnien och Hercegovina och i hela Europa. Hon visar på hur extremismen (i detta fall religiös) föder på en osäker ungdom. I filmen får Amar jobb i en sluten extremislamistisk sekt och han finner svar som hans liv med Luna inte kunde ge honom. Efter kriget i Bosnien har religiös extremism från alla håll och kanter frodats. I samhället idag är det allmänt accepterat att sekulära kristna kan ifrågasätta mer extrema kristna grupperingar och trosuppfattningar, men islam finns det en extremt homogen bild utav. I denna film är det istället ett sekulärt muslimskt samhälle som ifrågasätter islamistisk extremism och den hat som skapar polariseringar, utifrån en kärlekshistoria.

Intressant, vackert och sevärt.

Betyg: +3/5
/Selle

Cirkus Columbia (2010)

En berättelse om en liten grupp människor och dagarna då kriget kom. Om jakten på lycka och hur olika förutsättningar ger olika möjligheter i ett land, i en situation där du är inget utan rätt förutsättningar. Bittert sagt är du inte ens vid liv (länge nog) utan exakt rätt förutsättningar. Filmen visar på Balkans komplexitet på ett komiskt och sorgligt sätt, det enda möjliga sättet, utifrån några människoöden i en liten by i södra Hercegovina. 

En man kommer tillbaka till sin hemby efter många år som arbetskraftsinvandrare i Tyskland. Han har med sig en vacker kvinna och pengar. Tyskland lämnade han som en återvändande utlänning, i sin hemby tas han emot som en stjärna. Men han inser snart att de han lämnade fortfarande finns kvar, på olika sätt märkta av hans svek. Detta är en film som flyktigt rör sig mellan det onda och det goda i människor och ständigt skiftar känslan för karaktärerna.

Sevärd om ändock lite långsam ibland, men håll ut till slutet för helheten är värd det.

Betyg: +3/5
/Selle

Grbavica / Grbavica - läker tiden alla sår? (Sarajevos tårar) (2006)

En mamma kämpar för livet i efterkrigens Sarajevo. Hon kämpar med att skapa normalitet för sin dotter som föddes i slutet av kriget och får spendera sin barndom i ett särgat land. Som framtaget i den svenska titeln är såren och tiden aspekter som lyfts fram. Viljan att tro på hoppet om att tiden läker alla sår, och sorgen att inte få upprättelse eller erkännande för sina sår av ett samhälle, en värld som går vidare när man själv inte kan. Ett Jens Lekman citat dyker upp i huvudet på mig; what's broken can allways be fixed, what's fixed will allways be broken.

Det finns mycket bra film från Balkan, mycket bra film från Bosnien och Hercegovina. Tyvärr är det en av alla de länder som aldrig får komma fram i bruset av filmer från USA, Storbritannien (ja ni kan nog fylla i resten själva). Därför är jag så otroligt glad över att man trodde på denna film och lyfte fram den på olika filmfestivaler runt om i Europa, att den dessutom är regisserad och skriven av en ung kvinna är ju så klart ett normkritiskt plus. Den här filmen, förutom att komma från ett ofta åsidosatt land (i alla fall då det handlar om kultur, inte lika mycket då det handlar om att hitta framsidobilder till fred och konfliktböcker) handlar om en politisk fråga som det råder otrolig tystnadskultur kring; våld mot kvinnor i krig. Den ger ett ansikte, en röst till de miljontals kvinnor i världen som "går vidare" varje dag. På den svenska dvdupplagan står det "En omtumlande ... krigsskildring". Jag skulle säga att det är en livsskildring, för vissa tar kriget inte slut utan blir en del av livet ofrivilligt och odramatiskt.

Mycket sevärd, men se den helst inte själv, tömning av känslor och intryck kan behövas.

Betyg: +4/5
/Selle

Crazy heart (2009)

Detta är en perfekt film då man vill se en historia om livet, en historia som gör ont men ger hopp. Detta är en film som har en tydlig känsla, en tydlig och okomplicerad historia och som framförallt lyckas förmedla sin mening totalt opretentiöst. Det hela känns lite som en Bruce Springsteen låt (folk-Bruce inte rock-Bruce). Dessutom är den så där härligt amerikansk. Ungefär som ifall ett annat land hade norm-monopol på filmkonsten och man såg Crazy heart skulle man kunna säga att det är en väldigt bra amerikansk film som ger en känsla för kulturen och människoandan. Kanske skulle den visas på Folkets biografer istället för SF... ja ni förstår säkert.

En alkoholiserad, bortglömd countrymusiker spenderar livet mer eller mindre i en bil på olika halvhjärtade turneér. Efter mötet med en kvinna börjar han ifrågasätta sitt liv.

Ja ni hör, det är så mycket en countrylåt som det bara blir. Jag lovar, det är otroligt sevärt och mycket bra. Det är hjärta och smärta och liv. Bra skådespelare och man lämnas med en realistisk positiv känsla. Score. 

 Betyg: 4/5
/Selle

Fotnot: Missa för guds skull inte den underbara musiken. Gitarren som går som en röd tråd genom allt och hur det riktigt kan göra ont i magområdet av countryns smäktande toner. Ge dig hän och lyssna på Ryan Bingham (musikern som skrivit den sista sången som spelas) på Spotify.

The Twilight saga (2008-2012)

Jag funderade lite på om jag skulle ta mig an film för film men kände slutligen att den berättande faktorn i denna serie är så pass svag att genom att klumpa ihop de olika böckerna/filmerna får man på sin höjd en halvtaskig berättelse, men en hel en. Så jag ger er; Twilight-sagan.

Ja, inledningen är lite neggo, men jag tycker verkligen inte att själva berättelsen i Twilight bär. Det är ungefär lika spännande som en svag kopp kaffe som stått på bordet lite för länge och fått en vit yta. Men däremot säger jag inte att filmerna inte har något underhållningsvärde. Nej i det fallet vill jag sträcka mig så långt att säga att ni inte ska få för er att läsa böckerna, för i detta fall är filmerna bättre. Den visuella biten är viktig för Twilight.

Sammanfattningsvis; Bella är en klumpig tonåring totalt ospeciell tills den dagen hon möter Edward en hundraårig vampyr och totalt speciell. De blir kära, men ack vad jobbigt det är att vara kär i en vampyr. Samtidigt blir en kille som heter Jacob kär i Bella, och han har ju en egen hemlighet som han ruvar på (kommer fram i andra filmen så inga spoilers här inte, för de som levt under en sten och totalmissat Jacobs finesser). Edward är snäll, men det finns elaka vampyrer som vill Bella ont och Jacob hatar Edward så det föder också rivalitet. Några moralkakor på det, som att man inte ska ha sex före äktenskapet, och jag har sammanfattat hela serien.

Så, varför ska man se dessa filmer? Jo, för att det är verklighetsflykt när den är som bäst. In i en värld som man skäms över att längta liiiiite till. För visst var vi alla ensamma tonåringar en gång som mest av allt ville att en snygg övernaturlig varelse skulle komma in genom vårt sovrumsfönster och visa för oss att det finns så sjukt mycket mer till världen än vår lilla högstadiebubbla. Och det är där filmerna är starka, just precis där. Så se de och skäms inte att det är en härlig värld att tillfälligt besöka.

Men verklighetsflykt, javisst!

Betyg: 2/5
/Selle

The Tree / Trädet (2010)

 

Trädet är en film som inte bör ses ensam. Det finns mycket man vill kommentera, och när familjen i filmen genomgår djupa förändringar är det näst intill obehagligt att se det ensam.

Familjen O´Neil (man, kvinna och fyra barn) bor på landsbygden i Australien. På gården finns ett gigantiskt magnoliaträd som Simone, enda flickan bland barnen, tar tillflykt till. I början av filmen dör pappan i huset och familjen rasar samman av sorg. Mamman i familjen, Dawn,  får vredesutbrott på barnen och det är svårt för familjen att förenas då allas sorg är överväldigande. Simone tar återigen tillflykt till trädet där hon talar med sin pappa. Där finns hennes trygghet och hennes sorgebearbetning. När trädet hotas att fällas på grund av att dess rötter stäcker sig in under huset på jakt efter vatten, strejkar Simone, och med hjälp av en liten flickas bestämdhet får trädet stå kvar. Dawn har också, i hemlighet, tillflyktsort till trädet och det finns en fin scen när hon somnar insvept i en gren. Dawn träffar en ny man, som tabbar sig stort, och utvisas ur familjen. Det för Dawn och hennes barn närmare varandra.

Det är smart och fint att använda ett träd som symbol för livet och döden. Och ett bra sätt att kanalisera sin sorg till. Ett träd åldras och kämpar för sin rätt till vattten, men Trädet står till slut inte pall för en stor tyfon som drabbar bygden. Som livet självt.

Det finns många fina och minnesvärda scener i denna film. Dawn och hennes man ligger i hängmattan på verandan under inledningssenen och pratar med varandra som om de möttes igår, trots att de har fyra barn tillsammans. Denna scen och den korta inblick i deras relation sätter prägel på hur jag kommer att se på sorgen i den här familjen under hela filmen. Men alla dessa magnifika scener räcker inte för att bygga en historia som rör in i den djupaste kärnan.

Betyg: 3/5

/Helle

Fotnot: Missa inte den fantastiska sången "Weak" på soundtracket, sätter djupa spår, i alla fall i Helle och Selles hjärta.

Dogville (2003)

Den här såg jag en söndageftermiddag liggandes i sängen. Av någon oförklarlig anledning fastande jag vid den här filmen då den sändes på SVT, för i början förstod jag inte alls. Jag störde mig på hela upplägget och skulle just byta kanal... fast jag kunde inte. Jag minns fortfarande känslan av att inte kunna titta bort, trots att jag ville. Detta är en lång film, en enformig film som endast har en chans att funka; om den verkligen trollbinder. Och det gör den.

En kvinna är på flykt från sitt förflutna. I den lilla staden tar de emot henne, med visst motstånd. Av tacksamhet går hon med på att jobba för de, för staden. Men då hennes förflutna hinner ikapp henne inser hon snabbt att även vänlighet och medmänsklighet har ett pris.

Detta är bittert och ibland äckligt. En berättelse om den råa mänskligheten, utmålad med raka streck på ett scengolv. Jag kommer ihåg att jag blev berörd, fruktansvärt berörd. Jag kommer ihåg att den var som jag minst hade förväntat mig och att det födde en känsla av att ha blivit lurad, överrumplad av känslor jag inte trodde skulle behöva komma. Bara så ni vet, så att ni är lite förberedda i alla fall.

Betyg: 4/5
/Selle

Le Fabuleux Destin d'Amélie Poulain / Amelie från Montmartre (2001)

Har du inte sett Amélie? You´re in for a treat! Har du redan sett Amélie? Se den igen!

Detta är en film att bli glad av, rent lycklig till och med. Det är befriande att få följa med in i Amélies fantasifulla värld och tokiga inre liv. Hon är verkligen inte som alla andra. Amélie tycker om att stoppa fingrarna i säckar med bönor och kasta macka med släta stenar. Hennes pappa tycker om att tömma sin verktygslåda, maniskt rengöra den och sedan lägga tillbaka allt. Hennes mamma gör likadant med sin handväska. Amélie växer upp och blir servitris på ett café i Paris. Hon är en tystlåten själ, hon pratar inåt, med sig själv och med andra. Fast inuti. Amélie är en tyst hjälpare. Genom signaler och små meddelande ser hon till att hennes vän hittar kärleken och att en portvakt får brev från sin döda man, med mera. Jag antar att hon tycker om att se andra lyckliga. Amélie förälskar sig i en man som är lika annorlunda som hon. Han samlar på foton från de där automaterna som man tog kompisbilder i förr, eller kanske passfoton. Amélie är ju inte helt vanlig så därför lämnar hon meddelande över hela Paris till sin älskade.

Att se denna filmen är som att åka karusell på tivoli. Ett franskt gammeldags tivoli där karusellerna är färgade i polkagris och guld. Och där man inte mår illa.

Betyg: 5/5

/Helle

Stepmom / Vid din sida (1998)

Ain't no mountain high enough... är det jag har med mig från den här filmen. Och vackert hus omringad av underbar höst blir till vinter. Detta är amerikanskt drama, jag tänker att jag inte behöver förklara vad det betyder?

Jackie och Luke har allt. Underbart hus utanför New York, bra jobb (tills Jackie så klart blir hemmafru) och två underbara barn. Det enda som saknas är kärleken. Och sen kommer Isabel och därefter kommer skilsmässan. Den här filmen handlar om en familj i uppbrott och hur samtliga familjemedlemmar tar sig igenom en svår period i deras liv. Hur sårade känslor skapar fienden, som kanske skulle kunna vara något helt annat.

Detta är en höstfilm. Jag och min barndomsvän Lollo såg den flera gånger i våra pyjamas med en skål chokladpudding (ja en stor skål och två skedar, det är så man gör). Det blir en del snyft, lite skratt och en stor portion verklighetsflykt. För trots att detta är en drama med verkliga konflikter och människoöden kan jag inte låta bli att känna att det enda jag tagit med mig var en verklighetsflykt in i en rätt privilegierad familjs liv. Sen är ju vissa saker samma för rika och fattiga, vissa sorger vill säga.

 Men när jag var liten och mest ville vara amerikan (för det ville man på min tid), ville jag bo i ett stort hus och rida häst på helgerna... när jag inte jobbade som fotograf i stan så klart.

Mysfaktor.

Betyg: -3/5
/Selle

Hangover / Baksmällan (2009)

”What happens in Vegas stays in Vegas” är en gammalt dammigt uttryck, men här lyckas det hottas upp rätt rejält. Åh, detta är så klyshigt och hade kunnat bli hur dåligt som helst på grund av den banala handlingen. Men allt som sker är så crazy att det inte kan vara annat än kul.

Filmer handlar om fyra grabbar. Doug som ska gifta sig. Stu, en korrekt gift tandläkare som är så rädd för sin kontrollerade flickvän att han totalt spårar ur i hennes frånvaro. Phil, gift lärare med mognadsnivå som en 13-årings. Alan, brudens bror som ingen vill ha med att göra. Tillsammans åker de på svensexa till Las Vegas och vi följa dem från när de vaknar upp dyngbakfulla efter världens brakfestkväll och inte kan hitta brudgummen.

De börjar jakten på att hitta Doug och ju längre de kommer i letandet desto värre blir det. En svit vänd upp och ned,  Mike Tyson, en tiger i badrummet, en baby i garderoben, en utslagen tand, ett giftermål, pistolskott, solbränna. En helt galen resa utspelar sig medan bruden ringer och försöker få prata med brudgummen och Stu´s flickvän får en panikattack hemma i USA över Stu´s beteende.

Det här är ingen vanlig komedi, Det här är utanför ramarna men ändå så pass innanför att jag kan relatera till hur de känner sig. Även om jag själv inte vaknat upp på ett trashat hotellrum i Las Vegas med en saknad kompis och en tillkommen baby så skiner deras bakfylleångest igenom till den milda grad att jag lika gärna kunde varit med.

Betyg: 3+/5
/Helle

Vicky Christina Barcelona (2008)

Här slår han huvudet på spiken. Detta är inte Woody Allens bästa, roligaste, smartaste eller mest neurotiska, men det är hans snyggaste. Och med snyggaste menar jag språket, skådespelarna och miljön.

Vi får följa amerikanskorna Vicky (Rebecca Hall) och Christina (Scarlett Johanson) som med totalt olika sätt att se på kärlek och relationer spenderar en sommar i Barcelona. Vicky är en förståndig brunett som lyckats övertala sitt hjärta vad hennes förnuft vill. Hon ska efter sommaren gifta sig med en rik affärsman. Christina är den frimodiga och äventyrslystna blondinen som vägrar att ge sig in i den hetronormativa parbildningsceremoni som de flesta hamnar i till slut. Tillsammans träffar de Juan Antonio (Javier Bardem)som på två sekunder bekräftar alla fördomar vi har om mörka konstnärer från Barcelona. Han flörtar öppet med dem båda och båda svarar på hans inviter, fast på helt olika sätt. Juan väljer Christina till sin musa och Vicky vänder sitt sår inåt. Allt blir smått kaotiskt när Vickys tråkiga fästman (så tråkig att jag inte minns namnet på skådespelaren) kommer på besök och Penelope Cruz för entré som Juan Antonios sprakande, konstnärliga och svartsjuka ex-fru. Precis utskriven från sjukhuset efter ett suicidförsök och en trolig borderline-diagnos.

Åh, vad det känns sorgligt att se när Vicky stänger av sitt hjärta och försöker glömma och förtränga. Man vill bara vända henne upp och ner och berätta för henne att hon inte måste någonting. Christina i sin tur kämpar med att hålla sitt hjärta öppet fast det egentligen vill stänga sig för en person. Temat (Woody Allen har alltid ett budskap) här är att vi försöker förändra oss för att inte sitta fast i våra hjulspår, för att upptäcka att vi snart återgått till det normala. Ni vet, absurda relationer kan utspela sig men de flesta av oss hittar tillbaka till våra kärnsjälv. Utom möjligen Woody Allen själv, som när han lämnade Mia Farrow för sin adopterade styvdotter sa, ”the heart wants what the heart wants”.

Betyg: 4/5

/Helle

Station agent (2003)

Då Finbars bästa och enda vän dör bestämmer han sig för att flytta till New Jersey och leva ett liv i ensamhet. Men New Jersey vill annat. För i New Jersey finns folk som också lever i en påhittad ensamhet och i hemlighet längtar efter någon ny att släppa inpå sig.

En mycket mysig film om vänskap och hur livet egentligen är alla de människor vi träffar och släpper in. Jag kan få för mig ibland att jag är bra på att vara ensam, att jag vill vara ensam och hitta en mening med mig själv... typ á la Into the wild. Men den här filmen handlar om att bara för att man säger det högt en massa gånger så blir det inte sant för det. Vi är flockdjur, i hemlighet längtar vi alla efter någon som är dum nog för att vilja ta sig in i oss, och då låser vi in den personen med alla lås och bom vi besitter.

Ja, kanske blev det lite för personligt, men det blev det för mig med den här filmen. Den rekommenderas varmt.

Betyg: 4/5
/Selle

Bridesmaids (2011)

Oh jag blir så glad! Detta är en komedi värd namnet!

Filmen handlar om Annie, misslyckad i kärlek, i jobb, på bostadsmarknaden med mera, med mera. Då bästa vännen Lillian ska gifta sig får Annie rollen som brudtärna, en roll hon snart inser att hon måste konkurrera om med Lillians nyvunna vän Helen som är allt annat än misslyckad.

Ok, när man skriver handlingen (i alla fall när JAG skriver handlingen) verkar filmen inte vara mycket att hänga i julgranen. Men lita på mig. Har du klickat hit dig via kategorin "lyckoboost" då har du kommit rätt! Detta är något av det roligaste jag sett på länge. Jag utlovar hysteriska skrattanfall och förmodligen lite kiss i trosan. Det är amerikanskt och opretentiöst, men ack så roligt! Bäst utan protest är Melissa McCarthy med sin karaktär Megan. 

Betyg: 4/5
/Selle

Fotnot: Scenen i början i sängen med Mr Donald Draper från Mad Men måste uppmärksammas. Komisk ångest när den är som bäst!

Paranormal activity (2007)

Jag vågar knappt recensera denna. Ja, så rädd blir jag. Det tål dock att sägas att jag är en person som blir otroligt rädd av skräck som handlar om övernaturliga inslag i form av demoner, spöken, djävulen med mera. Till och med filmer om Gud kan få mig att rysa av den obehagliga tanken att jag inte har koll på allt omkring mig.

Ett ungt par bor i ett hus som börjar låta, och sen låta ännu mer. Till slut är de säkra på att någon kommer in i deras sovrum om natten. Det är främst kvinnan som hör saker, mannen är i sin tur totalt upphetsad av tanken på övernaturlighet och börjar föra videodagbok över deras liv i huset. Han låter videon vara på under hela natten och spelar in det sovande paret. Till slut finns det där, på tv-skärmen.

Detta är en sån där film som är inspelad med en liten handkamera på två veckor med en budget på noll (frivillig valuta). Skådisarna är dåliga, men det spelar ingen roll. Jag blir skiiiträdd. Alltså, är filmen bra? Nej, det kan jag verkligen inte skriva. Men är det en skräckis som skrämmer? Definitivt!

Betyg: 2/5
/Selle

Hævnen / Hämnden / In a better world (2010)

Jag visade denna filmen för min pappa en kväll. Han sa sen att han tänkt mycket på filmen, drömt om den, men han kommer inte ihåg vad den handlade om. Just den meningen utgör känslan av Hämnden i ett nötskal.

Detta är en film man minns för den har djup i flera lager, den är genomtänkt. Den visar det som är så omänskligt och ont här i världen att betraktarens försvarssystemet sätts igång och historien glöms. Jag kommer inte att kunna skriva denna recension utan att vara kluven. Susanne Bier tycker om att berätta om skillnader i världen och om trauman genom ett par danska övre medelklass-glasögon. I Hämnden radas flera traumatiska händelser upp, en pojkes mamma dör i cancer, en annan pojke blir gravt mobbad, en afrikansk flicka utsätts för avskyvärda övergrepp och mordförsök. Trauman i den lilla världen, i familjen och på individnivå; och trauman på världslig nivå, de som kanske hade kunnats undgå om världen sett annorlunda ut.

Två pojkar hamnar i samma klass. Christian som precis flyttat till trakten med sin pappa eftersom hans mamma nyligen dött i cancer. De flyttar in i Christans farmors stora och tjusiga gård. Elias som kämpar i en vardag med utsatthet för mobbing i skolan och föräldrar som ligger i skilsmässa. Christian, vars pappa är avstängd av sorg, har lärt sig att om man slåss först och hårdast blir man lämnad ifred. Elias, som har en frånvarande men kramig och emotionellt tillgänglig pappa, försöker istället att undvika bråk och vända andra kinden till. Dessa pojkar möts i utsattheten och blir vänner. Elias pappa Anton är läkare på ett fältsjukhus i, vad jag tror är Sudan, och är hemma i perioder. Han blir vid ett tillfälle slagen på käften av en ilsken bilmekaniker. Anton lär barnen att man inte ska slå tillbaka och Christian, som inte kan hålla med om detta, planerar en egen hämndaktion som får drastiska konsekvenser.

Som en parallell till detta får vi följa Antons arbete i Afrika. Där framställs människorna antingen som hjälplösa offer för en regim eller som tyranner som sprätter upp magar på unga flickor för att det är kul och sedan talar högt om det. Susanne Bier kastar trauman på oss som små bomber som exploderar och sedan plockar hon samman detta genom starka relationer och vänskapsband. Men, behöver hon blanda in ett land långt borta där det är de vita läkarens förtjänst att den värsta tyrannen störtas. Alltid en utomstående från ett rikt land som Danmark eller USA som räddar upp situationen i det andra landet där ”tyrannism” hägrar i hennes filmer.

Detta är ändå en mycket bra film! Dels för att människorna reagerar på ett verkligt sätt och dels för att hon lyfter fram svåra frågor där det inte finns några svar. Är det möjligt att avstå från hämnden när den dras till sin spets? Till och med fredliga Anton som håller emot framför sina barn får till slut ge efter. Jag kanske är färgad, jag som jobbar med psykiska trauman hela dagarna, men emotionellt är detta något av det bästa som producerats hittills i Danmark.

Som sagt, jag kunde inte skirva detta utan att vara kluven. Detta är en utmärkt film, men en del är märkligt. Susanne Bier lyfter flera teman som borde lyftas men jag undrar, vem hon är egentligen?

Betyg: 4+/5

/Helle

Mary & Max (2009)

Det finns skilda meningar kring vad som är en feelgood-historia och inte. Jag är säker på att denna recession inte kommer få allas samtycke (inte vad det gäller filmens fantastiskhet utan snarare känslan den genererar) men nu är det jag och Helle som har denna blogg och detta är således inte en demokrati. Därmed ger jag er Mary & Max, en feelgood-historia;

Detta är en film om livet, berättad på ett rakt och mysigt sätt. Detta är alltså livet, inte en fantasi, inte en fiktiv berättelse utan LIVET. Som ni säkert redan vet är ju livet skit ibland och helt ok ibland och däremellan finns alla dagar då man bara sitter hemma och kollar på fyra avsnitt av någon serie som är ens verklighetsflykt för tillfället. Livet är magiskt, men det vet vi inte om. Ständigt går vi runt och väntar på att livet ska svepa oss av våra fötter, utan att märka att det händer hela tiden. Vi vet aldrig vilka små händelser som kommer att föra in människor i våra liv som kommer att vara den där röda tråden då berättelsen om oss ska skrivas.

Mary är en liten tjej som bor med sina föräldrar i en stad i Australien. Hennes mamma är alkoholist och hennes pappa trivs bäst med att spendera tiden i sitt ”arbetsrum” där han preparerar döda fåglar. En dag får Mary en idé om att på måfå hitta en person i Manhattans telefonkatalog och skriva brev till denna, hon bifogar en chokladkaka. Personen blir Max, en medelålders, överviktig man som kämpar mot ångestattacker på andra sidan oceanen. Denna film handlar om de, om Mary och om Max och vad de kommer att betyda för varandra under årens gång.

Ja man gråter, men i livet gråter man. Jag står stolt fast vid att detta är en feelgood rulle, en fantastisk livsberättelse. Någon sa något om att den är baserad på en verklig händelse, det förvånar mig inte alls. Se den!

Betyg: 5/5

/Selle

Happy-Go-Lucky (2008)

När vi såg denna i mitt lilla kollektiv var jag den enda som hade en bra känsla i magen då filmen var slut. Men smaken är ju som baken.

Filmen handlar om Poppy, en lärarinna i östra London som lever livet efter mottot; optimism framför allt annat. Det säger sig självt, Poppy omringas dagligen av personer som smittas av hennes underbara entusiasm och av de som helst av allt vill döda henne i sömnen. Den senare sorten gestaltas i filmen främst genom hennes körskolelärare.

Hade jag träffat Poppy hade jag slagit till henne. Men sen hade vi nog kunnat bli bästisar. Jag gillar den här filmen eftersom Poppy inte är som någon filmkaraktär jag kan minnas att jag fått uppleva. I kontrast till henne blomstrar även alla andra karaktärer och det är som att man får sen en bit av en verklighet som visualiserar ett halvtomt glas i kontrast till ett halvfullt glas. Vi lever ju alla lika uppfuckade liv, men kan det bli bättre av att vi helt enkelt ändrar vår inställning? Och hur mycket av optimismen är Poppys sätt och hur mycket är en daglig kamp för att behålla sitt halvfulla glas? Dessutom älskar jag hennes och körskolelärarens relation, hur deras karaktärer föder fram varandra (sikken mening, va!!)

Betyg: +3/5

/Selle

Hierro (2009)

Vad är på riktigt och vad är endast uttryck av en stor sorg?

En ensamstående mamma ska semestra med sin son på en ö utanför Spaniens kust när han försvinner spårlöst under båtfärden till ön. Polisen hittar en ung kropp i vattnet som inte är sonens. Vi får följa med den unga kvinnan dagarna efter händelsen medan hon är fast på ön i väntan på DNA-analys. Polisen står fast vid att fallet är löst och att kvinnans son är den unga pojken som hittades i vattnet, men mamman vägrar ge upp och ger sig ut på en surrealistisk jakt för att ta reda på vad som hänt pojken.

Detta är en sådan där ”är detta på riktigt eller är det någon som drömmer detta” film. Ständigt kastas man fram och tillbaka mellan scener som man inte riktigt förstår. Men i slutet klarnar det mesta och man förstår att det man just sett var en hyfsat bra visualisering av en persons oordnade psyke medan i sorg.

Jo men visst. Se den, dålig är den inte. Men den är mörk och svår och lite mer svår, men i slutändan lovar jag att det klarnar. Men se den för att ni vill se något svårt, inte för att ni vill se en bra psykologisk thriller.

Jag vet, oj oj oj, mästerrecession. Men det är söndagskväll och jag är lite trött och Hierro satte sig aldrig så märkvärt mycket på minnet. 

Betyg: -3/5

/Selle

Hanna (2011)

Jag hade hört så mycket bra om denna actionthriller. Min vän hade hört så mycket bra. Och så blev det så dåligt. Vi skulle ha hyrt tecknade Rango istället.

Det börjar bra. Hanna är en flicka på 16 bast som växer upp med sin pappa i något slags artiskt landskap. Hon är ute och skjuter ren till middag och överfälls av en man. Hanna tränas nämligen av sin far för att bli en lönnmördare och hon är en helt otroligt duktig rekryt. Dagen kommer när hon tar ner sin pappa i slåsskamper och hon är redo för den stora världen. En flicka som levt i total avskildhet ska ge sig ut. Vi får samtidigt veta att Hannas pappa är avhoppad CIA-agent och både Hanna och hennes pappa (Eric Bana) är extremt eftertraktade av en kallblodig kvinna (Cate Blanchett) på CIA som vill avsluta ett projekt pappan deltagit i. Hela CIA+några farliga maffiatyper sätts på uppdraget att fånga Hanna och hennes pappa och döda dom. Hanna har vitt hår och vita ögonbryn. Hon har isblå runda stora ögon och en späd och smal kropp. Hon är helt fri från sociala regler och klarar sig undan vältränade CIA-agenter och pistolskott men får panik av elektricitet och rinnande vatten.

Det är mystiskt, spännande landskap, kontraster och en sagolik Hanna. Men var är mystiken? Var är tvisten? Hela filmen väntar jag på att det ska bli spännande, och det enda jag bjuds är en lång, utdragen jakt på en ung kvinna där jag inte ens fått nog med bakgrundsinformation till att förstå henne oerhörda värde.

Jag tycker Hanna är sevärd på grund av det vackra och mystiska i att släppa iväg en människa som växt upp i isolation. Det är också pirrande att se hur denna späda flickkropp klarar sig i en ond värld, hur hon skyddar sig och vad hon blir rädd av. Men inte nog för att inte bli annat än ett mediokert filmminne.

Betyg: 3-/5

/Helle

Eat Pray Love (2010)


Jag har läst denna bok tre gånger. Jag mår bra av den och därför läser jag den. Det är inget litterrärt mästervärk, men kvinnan har humor och är ute på resa. Filmen kan kvitta, den är till och med rätt dålig.

Liz Gilbert är en amerikansk gift kvinna, olycklig i sitt äktenskap. Efter en sömnlös natt på badrummet bryter hon sig lös, skiljer sig och träffar en ny man. En ung man som hon blir handlöst föräldskad i. Det visar sig att han är lite omogen ändå och Liz ger sig istället ut på en 1-årig resa. Hon får i uppdrag att skriva en bok om alltihop. Liz åker till Italien, Indien och Indonesien. Det händer mycket i hennes liv, det gör det för personer som vågar vara öppna inför något nytt, inför nya kontakter. Hon äter, hon gråter, hon blir kär, spådd, lär sig italienska, hon har konversationer med sig själv, mediterar och får vänner för livet.  

Som nästan alla böcker som blir filmer så går det för snabbt. Jag hinner inte lära känna Liz, jag hinner inte uppleva allt hon upplever på två timmar i biostolen. Visst är det fina miljöer, stereotypt och behagligt. Och, visst, jag vill också bara åka iväg, uppleva, vara. Men, det är inte alla förunnat att kunna självförverkliga sig i ett strandhus på Bali.

Se inte detta, läs boken. Boken får dig att bli uppmuntrad, kanske en lyckoboost. Filmen är ganska intetsägande.

Betyg: 2/5

/Helle

El laberinto del fauno / Pan’s labirynt (2006)

Det har tagit mig rätt lång tid att se denna. Av någon anledning förväntade jag mig en halvanimerad, stop-motion historia som går på i cirklar tills man inte riktigt minns vad det var som hände för knappa minuten sen. Det var den känslan jag trodde denna film skulle ge mig; uttråkad schizofreni. Ack så fel jag hade.

Detta är ömsom en saga, ömsom en brutal verklighet. I mitten av 40-talet, då inbördeskriget i Spanien vunnits av fascistiska Franco, åker en ung flicka med sin gravida mamma upp till ett militärläger i bergen. Militärlägret drivs av en psykopatisk kapten som, under förutsättningar som man endast kan föreställa sig var hemska, gjort mamman gravid. Flickan som i kriget förlorat sin riktiga pappa flyr i böckernas sagolika värld för att komma bort. Samtidigt som en brutal kamp pågår mellan militären och oppositionsgerillan som gömmer sig i skogen, dras flickan allt djupare i en historia om en förlorad prinsessa som behöver återvända hem. 

Detta är en sagolik film. En film som förenar den barnsliga fantasin med en brutalitet som endast finns i verkligheten. Regissören sparar på inget utav det, varken på sagan eller på brutaliteten. Jag kan inte låta bli att spinna vidare på vad det hela kan betyda, hur det hela kan förankras i en verklighet. Hur gör barn som är omringade av en brutalitet som de inte kan hantera, en brutalitet som får oss som filmåskådare att vända på huvudet i förskräckelse? Hur gör barn som blivit fråntagna deras nära och kära i omständigheter som de inte kan förstå? Kanske skildrar denna film en verklighet både genom de verklighetsbaserade scenerna och genom sagan. Kanske visar den på hur den mänskliga hjärnan flyr, söker efter en större mening, när ingen mening finns att finna. Men man får aldrig riktigt ångest, inte jag i alla fall. För sagan väver också in mig i en trygghet, en värld där ont och gott finns, svart på vitt utan ambivalens. Resten av historien dämpas därigenom.

Betyg: +3/5

/Selle

Fotnot: Min kompis Rikard tipsar om bonusmaterialet som tar upp storytelling som metod, ska visst vara kanon, jag har inte orkat kolla än.

Rabbit Hole (2010)

Jag gick in på Prince Charles Cinema i London en dag i april. Jag ville bara gå på bio och det enda som visades var Rabbit Hole, en film jag aldrig hört talas om. Berörd blev jag, man blir ju det av en sorglig berättelse. Men för att kunna skildra äkta sorg på film behöver alla ingredienser finnas på plats. Rabbit Hole har några, men inte alla.

Howie och Becca har åtta månader innan filmen börjar, förlorat sin lilla son i en trafikolycka. Howie vill bearbeta sorgen tillsammans med andra i liknande situation, i grupp. Becca hatar allt snack om himlen och änglar och börjar bearbeta sin sorg tillsammans med den unga kille som dödat hennes son, han som körde bilen.

Howie och Becca har klänningar och strukna skjortor på sig varje dag, köket är tiptop och trädgården i ordning. Här finns inget flottigt hår eller ”jag orkar aldrig mer gå upp ur sängen”. På ett sätt kommer sorgen fram ännu tydligare för man tänker att under den välpolerade ytan måste det finnas en galen människa. Men det är också omänskligt skildrat. Sorg kan få människor att glida ifrån varandra om man inte pratar, frågar och håller om. Det visas tydligt här. Också att sorg är lika för alla människor, rika som fattiga. Sorgen måste bearbetas och gås igenom. Aron Eckhart är en favorit till mig, likaså Nicole Kidman. Storyn är lite tunn och känslorna når inte helt fram till 8:de raden på Prins Charles Cinema. Men de är nära.

Betyg: 3+/5

/Helle

Fotnot: Nicole Kidman ser helt normal ut i ansiktet här. Kan vara bra att ha med sig ifall man är rädd för hennes annars botoxade uppsyn.

Peter´s friends (1992)

Kanske var min filmsmak inte som en vanlig högstadieelevs men detta var en favoritfilm på den tiden. De filmer jag såg i den period sitter numera etsade i mitt minne.

Peter´s friends är sorglig, välgjord och lätt ångestskapande. Sju vänner möts hemma i Peters stora engelska herrgård för att fira nyår tillsammans. De är vänner sedan en skådespelarutbildning på Camebridge University och har inte mötts på 10 år. Stora förändringar har skett i nästan allas liv och en mindre katastrof uppstår när de möts igen. Det de inte vet är att Peter har en hemlig agenda med sin inbjudan.

Handlingen är inte mer än så, ganska simpelt, men det blir galet. Och sorgligt. Och relationellt mycket komplicerat. Det finns en del extremt udda personer med i detta gänget och det som förenar dom är humor. Brittisk film har en förmåga att antingen bli väldigt gullig (Love actually) eller ganska hård (This is England). Denna är lite både och.

 

Betyg: 3/5

/Helle

Cry Baby (1990)

Sent en kväll på 90-talet visades filmen Peters friends på SVT. Jag spelade in den och tittade dagen efter. Jag låg kvar i soffan efter eftertexterna och det visade sig att jag hade spelat in ytterligare en film - Cry Baby. Där och då fick jag ett livsupplevelse och kan påstå att filmen skapade en ny era i mitt liv. Jag köpte två exemplar av VHS-versionen ifall den ena skulle bli sönderspelad eller komma bort.

Wade Walker alias Cry Baby har förmågan att fälla en enda tår. Han är ett råskinn på highschool som hänger med sitt gäng av råskinn. Dom åker snabba bilar, dricker alkohol och har föräldrar som missbrukar, är helylle, extremkristna eller något annat farligt. Wade blir upp över öronen förälskad i torrbollen Allison Vernon Williams som är "tired of being good". Allison dumpar sin torrboll till pojkvän, gör sin farmor besviken och svidar om till tajta satinbyxor. Cry-baby och Allison, som också båda är föräldralösa, delar sin kärlek till musiken och inser att de är ett perfekt par trots sina skilda bakgrunder.

Detta är ingen speciellt bra film om man ser den första gången i vuxen ålder. Vid 13 däremot är det en höjdare. Den skjuter som en pil in i en tonårings hjärta som kämpar tillhörighet och identitetsskapande och längtan till highschool i USA. Första gången jag såg denna var den en 5/5. Nu har jag andra ögon men tycker fortfarande att musiken och skådespelarna ä fantastiska.

Betyg: 3/5

/Helle

Fun facts: Ricky Lake har en stor roll, Patty Hearst (miljadärskan som blev bankrånare) och välsvarvade Iggy Pop har mindre roller.

Änglagård (1992)

Änglagård, min favoritgård. Ska man i sitt liv se en enda svensk film så är det denna. If you´re gonna see one swedish movie in your life it´s this one. Not only because it´s brilliant, you will also learn a lot about Sweden.

Så till handlingen. Erik Zander bor på Änglagård, ett stort gult hus med uppstoppade svanar och råttskit i köket. Erik blir påkörd av byns präst när han är på väg hem från lanthandeln på sin trampmoppe och dör. Till begravningen dyker Fanny Zander och hennes excentriske vän Zack upp för att ta farväl av Fannys morfar. Det börjar snackas i byn, det blir smått upproriskt, så som det kan bli på svenska landsbygden.

Axel Frogfeldt, byns rikaste, som hade siktet inställt på Änglagård får i och med Fannys ankomst problem med köpet. Fanny är å sin sida mest intresserad av att få reda på vems hennes pappa är. Bröderna Gottfrid och Ivar har bott i byn hela itt liv, tillsammans, i ett hus bredvid lanthandeln. De har hjärtan av bomull och med är helt olika utåt. Dessa två gamla farbröder blir Fannys ända tillflyktsort när hela byn vänds emot henne. Brodern Gottfrid bär upp hela filmen. Han har förmåga att se något som ingen annan ser och står för de goda relationerna. Utom honom skulle allt vara bittert. Det säger min pappa och då är det väl så.

Colin Nutley må ha regisserat mycket skit men detta, hans första, är riktigt riktigt bra. Hans öga för den svenska naturen, för människorna med dess värme och nyfikenhet men också rädsla för det okända, för olika personligheter och roller som formas i ett litet samhälle. Jag kan inte tänka mig ett vackrare sätt att visa det på än här.

Betyg: 5/5

/Helle

Closer (2004)

När jag får frågan om favoritfilm svarar jag Closer. Det finns fler, men Closer skulle jag vilja att alla nära och kära såg. Jag har till och med upptäckt att repliker ur Closer ofta finns med i mina konversationer med mig själv.

Mediokra journalisten Dan träffar det gränslösa charmtrollet Alice när han tar henne till sjukhus efter att hon blir påkörd. Alice provar Dans glasögon. Han har aldrig träffat någon som hon, hon har aldrig träffat någon som han. Passionerad kärlek uppstår och Dan skriver en bok som är inspirerad av Alice liv. Under fotograferingen för boken, ett år efter att Alice och Dans vägar mötts, träffar Dan den svala och emotionellt distanserade fotografen Anna. Han bjuder ut sig till henne, hon tackar nej. Som en hämnd ”introducerar” han Anna för den framfusige och talföre hudläkaren och sexmissbrukaren Larry som Anna gifter sig med. Ytterligare ett år senare startar Dan och Anna en affär och påbörjar också rivningen av dessa fyra personers relationer till varandra. Dom blir besatta av att såra varandra.

Detta är en fallstudie. En analys av två par i London som vrids ut och in på. Det är så brutalt. Orden som flyger ur dessa fyra människors munnar är så starka, ibland hjärtskärande, ibland innerligt kärleksfulla. De testar sin kärlek för varandra genom de mest grymma metoder, ett slags emotionell tortyr. Frågan är, ”why isn´t love enough”?

I de flesta filmer kan jag välja en scen jag tycker allra mest om, det går inte här. Medan jag skriver detta dansar det fram scener framför mina ögon som par i en ballroom-contest. Allt är lika vackert, det finns ingen vinnare.

Detta är en fruktansvärt bra film. Sagt så betyder det ingenting så jag upprepar för dem som inte förstod. Detta är en fruktansvärt bra film.

Betyg: 5/5

/Helle

Lincoln lawyer (2011)

Ibland ser man filmer där man önskar att man kunde sno med replikerna in i sitt eget A4 liv. Filmer där varenda line från huvudrollsinnehavaren är genomtänkt och snitsig och passar i alla sammanhang. Detta är en sådan film. 

Mick Haller (McConaughey) är försvarsadvokat i LA. Han glider runt i baksätet  på en Lincoln genom Los Angeles gatunät med privat chaufför, som han med sin charm och snitsighet lyckas utveckla en tillitsfull relation med. Man vet vem Haller är, jag har sett den typen förut, han får allt han pekar på.

Haller får i uppdrag att försvara rikemanssnubben och mammas pojke Louis Roulet (Ryan Phillipe) som anklagas för våldtäkt. Haller försöker ta sig an uppgiften men inser till slut att han hamnar i en härva av pengar, mord, bedrägri och svek. Vem talar sanning i rätten, vem ljuger och hur kan man försvara någon man vet ljuger.

Jag tänker direkt på Juryn när jag ser denna filmen. Också med McConaughey, där han spelar en liknande roll med, men den man kommer ihåg mest är Samuel L Jacksons plågade karaktär. Juryn var spännande, det var en film som gjorde uppror i mitt inre. Lincoln lawyer är bra, det finns en grund i den som är genomtänkt. Det är välspelat och intensiva och kraftfulla karaktärer Ändå blir det lite platt, inte en enda gång undrar jag eller vill veta vad som ska hända.

Betyg: 3+/5

/Helle

The hand that rocks the cradle / Handen som gungar vaggan (1992)

Detta är en film jag minns vagt från min barndom. En söndagsfilm som jag såg med mina föräldrar som inte riktigt trodde på det där med att barn inte borde se viss film när de är små eller att barn borde lägga sig jättetidigt bara för att det är söndag. Jag tackar de för min filmstördhet idag.

Handen som gungar vaggan är en riktig psykologisk thriller. Filmen handlar om en kvinna som anmäler sin gynekolog för sexuella trakasserier som inträffar medan han undersöker henne under hennes graviditet. Kort där på anmäler ett flertal andra kvinnor samma sak och läkaren begår självmord på grund av det uppdagade. Kvar lämnar han en fru som får missfall av sorgen så allvarlig att hon aldrig kan få barn igen. Frun får reda på vem som var den första kvinnan som anmälde hennes man och bestämmer sig för att ta det som tagits ifrån henne; en familjeidyll.

Ohhh detta är spännande. Ni vet när man sitter och skriker på tv:n för att få karaktärerna att fatta vad som händer i de scener när inte de är med. Mycket sevärd, med bra skådisar!

Betyg: +3/5
/Selle

The town (2010)

Jag hade bestämt mig för att inte se Ben Afflecks The town. Inte efter Gone baby gone (baserad på roman av David Lehane som också skrivit boken Patient 67 som filmen Shutter Island baseras på), som jag faktiskt stängde av. Affleck har ju fått en stämpel på sig att varken vara en bra skådespelare eller särskilt smart person överlag, men alla sa att denna film var så välgjord att jag inte kunde låta bli. Och jag ångrar mig inte.

Grunden i The town är också byggd på en roman (Chuck Hogans Prince of Thives) och handlar till stora drag om fyra barndomsvänner/rånare i stadsdelen Charleston i Boston. De rånar en bank och kidnappar chefen Clarie som säkerhet. Efter att hon släpps börjar Doug (Affleck) övervaka henne och hennes relation till FBI som utreder rånet. Känslor börjar spira mellan Doug och Clarie, som inte vet vem Doug är. Det blir rörigt och otroligt vackert. Doug som inte berättar för kompisarna om relationen till Clarie och Clarie som försöker reda i Dougs trassliga bakgrund. Ett slags bakvänt Stockholmssyndrom. Samtidigt planeras nya rån, det skakar i tilliten ”bröderna” emellan och barn far illa.

Biljakter, skottlossningar, maskerade rån och starka band mellan barndomsvänner i all ära, men det är den komplicerade kärlekshistorien mellan Doug och Clarie som gör denna filmen. En av de filmer som gjort starkast intryck på mig i år.

Respect Ben!

Betyg: 4/5

/Helle

Prête-moi ta main / I do / Skötsam gift man söker kvinna (2006)

Jag älskar fransk film! Detta är lika bra att klara av direkt.

Luis är en singelman på 40+ som jobbar som parfymtillverkare. Efter att hans pappa dog tas familjens viktiga beslut genom G7 som består av Luis, hans mamma och fem systrar. Ja, franska familjer på film är inte kloka och deras familjeråd (som fortfarande hålls fast yngsta barnet fyllt 30) är ganska bisarra och rent ut sagt verklighetsfrånvända. Men det är så mysigt med dessa franska högljudda storfamiljer som vet ALLT om varandras känslor. G7 bestämmer en dag att Luis ska hitta en fru som kan ta hand om honom. Luis är inte helt förtjust eftersom han är nöjd med sitt ungkarlsliv. För att få tyst på G7 hyr han sin kompis dotter att spela hans fru. Du kan säkert redan nu gissa hur filmen ska sluta. Men så vadå?

Det är härligt att se romcoms på franska istället för engelska. De är mer levande, känslorna är på ytan och känslor är viktigast i världen. Vem behöver mat, kläder och ett tak när man har känslor. Just denna är också för det mesta rolig i sin galenskap. Men det är fortfarande en romantisk komedi där vi vet exakt vad som ska hända.

Betyg: 3-/5

/Helle

Blue Valentine (2010)

Gillar man inte relationsdramer förstår jag inte varför man klickat sig till denna film. Jag tänker nu ger er en möjlighet att sluta läsa och gå in på kategorin ”katastrof”; nu.

Om man däremot älskar filmer som endast bygger på dialog, helst endast mellan två personer, då har man hittat rätt! Detta är en enda lång dialog om hur svårt det kan vara att vara två.

Ett par träffas, de blir kära, de blir gravida, de gifter sig – allt för tidigt. Och sen… resten av livet.

Här passar allt det vanliga in; det blir aldrig som man tänkt sig. Men det är en vacker berättelse, om en vacker kärlek och hur man förändras och växer upp. Dessutom gör Michelle och Ryan fantastiska rollprestationer, speciellt den förstnämnda som i en scen (pst, i hotellet) får mig att dra efter andan, så verkliga hennes känslor blir. Jag vill också slå ett slag för den resa man ser i karaktärerna genom åren och skådespelarnas fysiska förvandling. Detta är sevärt.

Betyg: 3/5
/Selle

Fotnot; märk väl den roliga historien Cindy berättar för Dean på bussen. Denna har jag nu länge använt mig av för att mäta självdistansen hos nya bekantskaper, fungerar mycket bra!

One day / En dag (2011)

Hur att börja recensera den här? Kanske borde jag skriva något klyschigt i stil med ”ett liv under en enda dag, åren som går och de människor vi blir, på gott och ont”? Nej, inte ikväll. För jag som så många andra har förälskat mig i denne berättelse (i dess skrivna form) och jag vill gärna göra den rättvisa. Något som inte filmen gjorde, helt och hållet.

En dag handlar om Emma och Dexter, Em och Dex. De spenderar en natt ihop den 15 juli 1988 och sedan får vi följa med de tjugo år fram i livet, på just denna dag, alltid samma dag. Vart tar de vägen, är de tillsammans, är de isär? I två timmar vecklar två liv ut sig framför oss, med alla dess skavanker och kärleksfulla ögonblick.

Jag läste boken, och tyckte den var underbar. Det är det som är utgångspunkten i denna recension. Jag skulle svika mig själv om jag skulle rekommendera er att se filmen utan att ha läst boken, så därför bygger denna text på självklarheten att ni läser boken innan ni ser filmen, ok?

Denna berättelse är uppbyggd på ett genialt sätt. Speciellt för de av oss som är nyfikna och funderar på var alla karaktärer man ser på film och läser i böcker tar vägen. Men detta är ingen verklighets flykt. Detta är en berättelse om livet och hur jävla fel det kan bli och hur jävla lätt det kan bli, och hur man alltid kommer att ångra sig för hur det blev, hur det än blev.

Filmen är ok. Bra skådespelare, bra manus och en fin visualisering av åren som går, genom karaktärerna och scenografin. Visst kom Emmas humor fram och Dexters charm. Men det djup som man får i boken som gör att man förstår karaktärernas även mest korkade val i livet kommer aldrig fram i filmen. Djupet saknas helt enkelt. Men visst värmer den.

Så, summan av kardemumman; läs boken, sen se filmen. Filmen förstör inte den lästa boken men den sedda filmen förstör den olästa boken. Men om ni vägrar läsa, hatar att läsa eller tycker bara att det är jobbigt så kan ni visst ändå se filmen. En regnig tisdag, när ni har feber och är hemma själva och det är så där grått och mysigt under täcket.

Betyg: 3/5

/Selle

Happiness (1998)

Den skarpe har kanske redan reflekterat över det, en film som heter Lycka måste ju handla om allt annat än just lycka. Precis så är det.

Denna film kretsar kring tre systrar och personer i deras nära omgivning. Joy är den misslyckade bohemen, Trish är den fantastiskt välanpassade och lyckliga hemmafrun och Helen den totalt självabsorberade författaren. Men där finns också psykologen som fantiserar om massmord och har en allt annat är behaglig fascination av sin 11-årige sons kompisar, grannen som trakasserar kvinnor sexuellt efter jobbet och paret som efter flera decenniers äktenskap ska separera för att mannen inte längre känner någonting… alls… för något/någon.

Detta är en fläta av personligheter och liv som alla har en sak gemensamt; det tragiska i det komiska. Jag gillade den här. Den påminner om andra filmer där historier flätas in i varandra men vågar ta sig an de riktigt morbida och äckliga sakerna i livet som den här, mitt i ett medelklassnäste. Det bästa med filmen är att den inte vejjar för det politiskt okorrekta utan kör hela vägen ut. Samtidigt sitter man och skrattar, tycker det är jobbigt, pinsamt, hemskt men när det är över känner man ingen ångest utan mest en varm känsla av att leva i värld som är så absurd.

Klart sevärd. Gärna med personer som har en förmåga till självdistans och samhällsdistans och kan uppskatta det okorrekta och inte moralhäckla. 

Sen vill jag så klart slå slag för Philip Seymour Hoffman, alltid rätt!

Betyg: +3/5

/Selle

Shutter Island (2010)

Jag kommer att skriva detta inlägg genom mina Leoglasögon. Alla filmer blir lite bättre med Leo DiCaprio i en roll (kanske för att han aldrig skulle välja ett tråkigt manus!), så är det bara och nu pratar vi inte mer om det.

Jag kan inte avslöja för mycket här för det förstör hela filmen, men en liten bit ska ni få. Det är 50-tal. Leo är Teddy Daniels, en snut som tillsammans med en kollega ska utreda en mystisk rymning av en kvinnlig patient på fängelseön Shutter Island utanför Boston. Där sitter tunga brottslingar, allvarligt psykiskt störda. Att detta är en filmatisering av en bok är ganska tydligt då den innehåller ett verkligt psykologiskt djup. Hur påverkas vi av vårt förflutna, hur hanterar vi skuld och skam och de konflikter som alltid finns inom oss? Svaret på vad som hänt den försvunna kvinnan koms närmare på spåren samtidigt som tiden glider mellan det som är nu och det förflutna.

Det har troligen varit en svår uppgift för Scorsese att filmatisera denna roman. Speciellt då han vill bjuda ut sig till en bred publik. Det blir Hollywood, det blir plattityder och förenklat. En storm isolerar ön, råttor i tusentals som springer runt och rasslar, fyrtorn göms i dimman, elavbrott öppnar dörrar till cellerna...

Men det gör inget, mentala sjukhusmiljöer genererar ofta en spännande och nagelbitande film. Det är intressant att få en inblick i hur galet det varit innan övergången från lobotomi till medicin och terapi. Och som vi alla vet är det spännande med en blick in i en psykiskt störd människas inre.

Beytg 4-/5

/Helle

The Departed (2006)

Scorcese och DiCaprio, DiCaprio och Scorcese. Lycka!

Nu har radarparet gjort rätt många filmer ihop för att man ska kunna kommentera och jämföra och jag är villig att utnämna The Departed för det bästa giftermålet!

Denna film har blivit min favorit. Ni vet, när folk frågar den totalt idiotiska fråga "såå, vilken är DEN BÄSTA FILM DU SETT?" så brukar jag nu svara The Departed. Nej det kanske inte är hela sanningen, för ingen film kan någonsin vara den bästa man sett när man som jag har ett djupt, komplicerat och analytiskt förhållande till film. Men denna kan långt räcka som svar till den som törs fråga.

The Departed handlar om två nykläckta poliser, en god och en ond. Den goda placeras in i den onda gangstervärlden som infiltratör, den onda gräver sig in i poliskåren men med allt annat än goda avsikter. Detta är en film om gott och ont och mitt emellan. Hur inget är som det verkar och hur makt och våld i slutändan alltid gynnar den empatilöse och förstör den som vågat tro sig kunna skapa en bättre värld.

Här är skådespeleriet på topp, spänningen ständigt närvarande och dialogen snabb och vass. Se den, men se till att pausa i kisspauserna så att du inte missar något!

Betyg: 5/5
/Selle

He´s just not that into you / Dumpa honom (2009)

Hur blev titeln "He´s just not that into you" på svenska "Dumpa honom"? Var det Sveriges sätt att försöka vara lite feministiskt. Det kan man fundera på en sen kväll, Det, och varför flera duktiga skådespelare samlats i denna dåliga romantisk komedi.

Även om här finns flera parallellhistorier kretsar filmen mest kring tragiska Gigi. Hon träffar en kille som hon går på dejt med och som aldrig ringer tillbaka. Hon går till baren där hon vet att han är stamgäst men stöter istället ihop med hans vän Alex som arbetar i baren. Alex blir Gigis cyniske läromästare i att kunna urskilja killars signaler och förklarar tex. vad det betyder när en kille inte ringer tillbaka. Alex säger att killar ringer tillbaka om dom är intresserade, annars hör dom inte av sig. VAAA??!! Är det verkligen så killar fungerar, utropar Gigi storögt. Stackars Gigi, man bara hatar henne och hennes naivitet.

Här finns också kvinna som dumpar man för att han inte vill gifta sig (kan han då verkligen älska henne??!), kvinna som söker man online, man som bedrar sin fru med sin yogalärare. I stora drag är detta ett enda långt reklaminslag där man säljer varje kvinnas innersta önskan att bli gift. Till och med om hon lever i ett hälsosamt, tryggt, kärleksfullt och långvarigt förhållande kan hon inte vara tillfredsställd innan det sitter en diamant på vänster ringfinger.

Jag hoppas mitt budskap gått fram. Om inte; hyr något annat ikväll och världen kommer bli en bättre plats.

Betyg: 1/5

/Helle

Horrible bosses (2011)

Detta är överlag ingen bra komedi. I början är den sjukt lam, men den tar sig!

Filmen handlar om de tre vännerna Nick, Dale och Kurt som alla har för jävliga chefer. Nick jobbar långa dagar på bank eller något annat kontor i hopp om att bli uppgraderad. Men hans psychochef tänker mest på sig själv, en sann psykopat. Dale jobbar som tandläkarassistent åt en mansslukande tandläkare och blir dagligen sextrakkasserad, tex. genom att hon försöker ligga med honom i tandläkarstolen. Och till sist Kurt som jobbar på ett byggföretag där ägaren plötsligt dör och dennes tyranniske, sadistiske son tar över firman. De tre vännerna bestämmer sig för att deras chefer måste utrotas från jordens yta.

Till en början ganska segt, tråkigt och krystat med dessa stereotypa chefer, men vid halva filmen tar historien en vändning jag inte riktigt väntade mig och den blir stundtals lite kul, speciellt när vännerna ska undersöka sina chefers hus. Och Kevin Spacey är brilliant och Colin Farell faktiskt ganska överraskande. Men allvarligt, när var någonsin en film med Jennifer Aniston riktigt bra?

Betyg: 2/5

/Helle

The ides of march / Maktens män (2011)

"It's a man's world", är det enda som ringer i mina öron då eftertexterna rullar. Jag känner inte lycka, jag känner inte ångest, jag känner mig tillfredsställd av en smart thriller som berättar en bitter historia som mycket väl kunnat vara sann. Tre sekunder in, tre meningar in, tre filmrutor in, vet jag att jag kommer att gilla denna film.

För att inte avslöja för mycket fattar jag mig här kort. Filmen handlar om några intensiva dagar under demokraternas presidentkandidats kampanj. Två kandidater kvarstår, den charmige och politiskt korrekte Morris och den lite mer "vanilla" Pullman. Den förstnämnde spelas av George Clooney och gestaltas i en biroll, huvudrollen bärs av kampanjarbetaren Steven, spelad briljant av Ryan Gosling. Politik, principer, makt och smuts är det som följer.

Detta är en mycket bra film. En underhållande, snygg film som håller rakt igenom. Jag skulle ljuga om jag sa att jag så här tre timmar efter filmen fortfarande har en specifik känsla kvar i kroppen som den befäst, men den är helt klart sevärt! I slutet kunde man läsa att filmen baseras på en pjäs, detta känns. Med andra ord är detta en dialogfilm - en riktig skådespelarfilm. Det är det som gör den; en intressant intrig, välutvecklade karaktärer och grymma skådespelare som axlar sina roller väl. Philip Seymour Hoffman, Paul Giamatti, George Clooney och Ryan Gosling gör denna film. Som ni märker finns endast män i den uppsättningen. Trots några kvinnliga biroller är detta männens film, om männens värld och deras feghet som gör att de heller förkastar sin mänsklighet och sina principer än förlorar. Slutligen skulle jag även vilja slå ett slag för den politik som diskuteras i filmen. Jag får ständigt en känsla av att Clooney gått in för att skapa sin egen karaktär utifrån sin fantasibild av en presidentkandidat, om man endast fokuserar på de skarpa debatterna så klart. Ofta är det en utopi som läggs fram, så självklart som om den skulle kunna vara sann.

Gillar man serien The West Wing, kommer man nog trivas med denna svarta dialogpärla.

Se den!

Betyg: 4/5
/Selle